Alla stora städer har ett zoo, så även Wien. Vi hade inte tänkt gå på zoo men helt plötsligt uppenbarade det sig i ena hörnet av Shönbrunns trädgård.

 

Det var hett, luften stod still, det var väldigt tyst. Och det visade sig när vi började röra oss runt i denna gröna oas att det var stort, mycket välskött (det också) och att de hade väldigt fina djur där och några så konstiga så iag blev nästan rädd, gick liksom inte att se vad som var vilken kroppsdel och var ögonen satt? Hm, märkliga sydamerikanska djur.

 

Men gladast blev jag av den jättelika sköldpaddan som bara en meter ifrån min hand lugnt och stilla mumsade i sig av de gröna växterna. När jag kom riktigt nära stannade den upp och tittade mig rakt i ögonen med en undrande blick som sa att nä nu får du sluta, jag äter. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under vår sista dag i Wien tog vi spårvagnen till Shönbrunn, ett slott som ska motsvara det som Solliden på Öland är för vår kungafamilj. Jag var tveksam till denna utflykt men det visade sig med facit i hand att det var en heldagsutflykt och innehöll mer än vad jag kunnat ana. Och dessutom fick det Solliden att framstå som ett gammalt soldattorp.

 

Shönbrunn var så stort, så väl underhållet att det såg nytt ut fastän det var gammalt och med en enorm trädgård tillika enormt välskött trädgård. Vi gick en runda i slottet men tyvärr fick man ej fota därinne. Men det var otroligt fint. Allt var så sanslöst välskött. Praktfullt. I andra slott till exempel när väggen har en tapet så är den blekt men icke på Shönbrunn, en blå tapet var verkligen blå.

 

Där fanns ett vagnmuseum med helt fantastiska gamla droskor, men fotografering tyvärr ej tillåtet därinne så jag har inga foton därifrån men jag stod med  fingret på avtryckaren många gånger och tänkte ta kort i smyg, skjuta från höften liksom men fegade ur då det var larm och kameror överallt.

 

Ett eget strudelmakeri fanns där så vi var naturligtvis och tittade hur de blir till (har ju gjort sådana själva hemma). Makeriet låg längst ner i den svala sköna källaren, och ett smakprov fick vi också. Mumma.

 

Shönbrunn hade också något som kallades för palmhus, inte så mycket att se inuti, mest en massa växter, säkert ett antal rariteter men för lekmän som oss var det bara gröna växter men husen var spektakulära utanpå.

 

Och inte nog med det, i ena änden av den enorma trädgården fanns ett zoo. Inget litet zoo, ett stort zoo, och om detta zoo blir det i nästa inlägg - stay tuned.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte var jag ska börja. Det är nu tisdag men jag är ännu helt uppfylld av helgens bravader. Uppfylld, energisk och peppad.

 

Mitt jobb fyllde 70 år och det firades med att alla anställda var bjudna på en tre dagar lång fest i Sälen. Närmare bestämt i Lindvallen. Och vet ni, vi var ca 1100 personer där och det var bara vi där, hela Lindvallen var abonnerad av oss. Allt var öppet och igång, bara för oss! Galet!

 

Vi slussades dit på torsdag kväll, folk anlände från sveriges alla hörn, ja från hela norden till Lindvallen allt mellan klockan 20.00 - 00.30, med buss och med flyg. När vi anlände fick vi checka in på vårt boende och vi bodde alla i jättefina rum eller stugor och själv bodde jag på Ski Lodge som är det supertjusiga hotellet.  Vi fick också en varsin ryggsäck som innehöll en jacka, ett par byxor, en keps, ett par strumpor, och inte vilka som helst utan Salomon. Tugga på det. Kvalitet. Och de satt som en smäck, killarna fick svarta byxor och blå jacka, tjejerna fick helsvarta kläder. Hur snygga som helst och  kommer att användas flitigt av mig, det vet jag.  

 

Jag vet inte hur jag ska kunna fatta  mig kort, jag skulle kunna skriva en hel roman om just denna helg men det tänker jag inte göra. Jag tar det hela i tidsordning helt enkelt, och det är en massa händelser som inte blev fotade av mig, tyvärr, bara så ni vet. Men där fanns andra fotografer (anlitade) som dokumenterade det hela, och varje kväll innan middagen när vi samlades i aulan rullade ett bildspel med dagens foton på en storbildskärm, en väldigt stor bildskärm. Jag som inte tycker om att vara med på kort fick se mig själv på den där skärmen, i närbild, och med ett fånigt leende på läpparna. Usch. 

 

Fredag började med att alla samlades i ett jättestort konferansrum, ja en hel aula var det ju. Där var det bla föreläsning av en kille som heter Kjell Enhager , superbra och tänkvärt. Sedan var det lunch, och alla måltider intogs i ett gigantiskt tält som uppställts enkom för att rymma alla oss, och ni kan ju tänka er att det inte var vilket sketet partytält som helst utan ett enormt, som rymde 9 långbord med plats för ca 125 personer vardera. Hur stort var inte det? Efter lunchen var det egna aktiviteter. Det innebar allt från bla SPA (med bad, bastu, surfing, sauna, gym ja ni vet) till bowling, go-cart, minigolf, fiske, mountianbike. Själv tog jag och några till linbanan upp till toppen, strosade runt och sedan gick vi ner längs med en backe som man vanligtvis åker skidor utför. På kvällen var det middag med tema Hawaii (både maten och att på allas stolar hängde en hawaiiskjorta att trä på sig) och uppträdanden, bla  blev alla som fyllde år under helgen uppropade upp på scen  där de fick en varsin flaska champagne och att 1100 personer stod upp och sjöng för dem, jag lovar, det var en födelsedag de sent ska glömma. Sedan var det dans, tjo och tjim till långt in på natten.

 

På lördag förmiddag var det åter bla en föreläsning i den stora aulan, det var en kille som heter Klas Hallberg som inspirerade och fick oss att skratta så vi nästan bröt ihop. Därefter lunch och sedan var det dags för alla att klä sig i de kläder som vi fått när vi checkade in. Vi var indelade i lag på 6 personer i varje, och på två timmar skulle vi hitta så många stationer som möjligt, och det var orientering det handlade om. Och mitt lag, och en massa andra lag också så klart, började med att gå uppför en av backarna, och jag trodde jag skulle dö. Uj vad jobbigt och oj vad jag måste träna mer. Kan ni tänka er hur det måste sett ut när 1100 personer klädda i likadana blåsvarta kläder invaderade fjället och sprang runt som illrar överallt, nä tänkte väl det.  

 

På lördagkvällen var det "the big final", alla var uppklädda och festhumöret på topp. Middagen intogs i det stora tältet, och där de som jobbat mer än 30 år på mitt jobb fick gå upp på scenen och ta emot en flaska champagne. Och till råga på allt så när efterrätten nästan ätits upp dök Robert Wells upp och showade loss med sina musiker så varenda ingenjör, gammal som ung stod upp och dansade. Wow! Eller hur?

 

Sedan var det prisutdelning, de 5 lag som hittat mest kontroller under eftemiddagens aktivitet fick pris. Mitt lag kom på 28:e plats och det var riktigt bra med tanke på att vi var drygt180 lag. Kanontrevliga var de också, mina lagkamrater som jag inte träffat förut. Sedan var det tjo och tjim igen, till ännu senare in på natten än föregående natt.

 

På söndag morgon var det utcheckning och hemfärd för alla trötta men lyckliga ingenjörer.

 

Konferansier under hela helgen var Klasse  Möllberg, ni vet Banarne, men han var inte Banarne utan Klasse.

 

Jag var och är ännu så imponerad av den påkostade och frikostiga helgen, den otroligt välorganiserade i minsta detalj roliga helgen, alla glada och trevliga människor man träffade, både gamla och nya bekanta, all inspiration och energi som gavs,  all uppmärksamhet och inte minst av familjen Rejler som lägger så mycket hjärta i sitt företag och som ger sina anställda en sådan härlig helg, en helg som garanterat är ett minne för livet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Oj oj vilken helg jag haft, ja ni kan bara inte ana. Jag var så trött igår när jag kom hem så jag orkade inte ta tag i fotona från helgen. Och jag är ju inte klar med österrikebilderna heller. Det får helt enkelt bli veckans bloggmission, att avsluta österrikeföljetången och att dela med mig av den makalösa helgen i Sälen.

 

Men nu hörrni är det ju måndag igen och vi gläntar på den nya veckan.

 

Nu rusar vi in på vecka nummer två, efter semestern. Har höga förväntningar på veckans sista dagar, då åker jag nämligen till Sälen. Jag vet, det är augusti, men ändå. På torsdag börjar en fest där som pågår i dagarna tre.

 

Men idag är det måndag. Framåt marsch!

 

 

 

En dag strosade vi runt i stadsparken. Parken var grön, blommig, lugn och erbjöd skugga. Där fanns små oaser i form av matställen och fik där vi kunde få i oss lite mat och dryck.

 

Det var mycket folk i rörelse i parken men inte störande mycket. Lagom skulle jag vilja påstå. Vi såg många komma cyklandes, på vanliga cyklar och på någon slags fyrhjuliga familjetrampcyklar. Och sen såg vi segways.

 

I ena änden av parken hittade vi ett stort nöjesfält och där fann vi uthyraren av dessa elektriska fartdon, en liten rödlätt man med ett förkläde på sig, han såg ut som en servitör. En halvtimma fick man hyra dem, och man fick åka ut i parken, behövde (tack o lov) inte hålla sig inom nöjesparken. Den rödlätta lilla mannen instruerade mig kort; för att komma framåt lutar man sig framåt, för att bromsa lutar man sig bakåt och vill man svänga höger vrider man armarna och styret åt höger och vill man svänga vänster vrider man följdaktligen armarna och styret åt höger, jag menar åt vänster. Lätt som en plätt, eller hur? Han startade igång fartdonet, jag lyfte upp fötterna på plats och hann bara höra ett ljud från den lilla mannen, det lät som perfect innan segwayen började röra sig framåt.  Det var nu den skulle bli en del av min kropp och mitt rörelsemönster, det var nu det skulle kännas helt naturligt och jättecoolt. Jag skrek lite, fjompa dig inte sa mannen min men då hade jag redan styrt kosan framåt och snett  mot höger, där en husvägg tornade upp sig. Hjälp! Hjärnan sa sväng vänster, nej  den skrek sväng VÄNSTER för bövelen men min kropp reagerade reflexmässigt och den reagerade med att luta sig från väggen på höger sida med armarna rakt ut mot höger, ser ni det framför er? Alltså ökade jag farten och det rakt mot väggen till höger. Precis det jag INTE skulle göra. Jag förmådde inte vrida styret och mina armar åt vänster, bort från väggen så för att förhindra kollision hoppade (snubblade) jag av - det var då jag åtdrog mig ett blåmärke på vaden stort som lappland.

 

Man fick inte släppa segwayen hade jag blivit informerad, är den startad rör den nämligen lite sakta av sig självt. Så jag höll krampaktigt tag i den samtidigt som jag akrobatiserade för att återfå balansen och kontrollen. Av detta spektakel märkte mannen min inget, inte den rödlätta lilla mannen heller. När jag tittade bakåt såg jag att de redan var upptagna med att få igång mannen min på segway nummer två.

 

Men jag skulle ju inte fjompa mig så efter att jag snabbt checkat av att ingen sett min pinsamma premiär på segway (ingen såg mig, på ett nöjesfält? ne visst) så hoppade jag upp igen, svängde runt, sakta saaakta, kryssade försiktigt mellan alla nöjeslystna människor och ut i den stora parken. Puh! Där gled vi runt ett tag och kände oss lite märkvärdiga. Det här är ju hur lätt som helst, roligt! tjoade mannen min.

 

Vi stannade inte i nöjesparken, därmed inga kort därifrån, mer än på en slänggunga som jag inte åkte med, skulle aldrig åka med.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var otroligt varmt i Wien när vi var där, och jag älskar värme, så är det bara. Men 34 grader, ja ni läste rätt, 34 grader och i en storstad. Riktigt svettigt. Det hindrade emellertid inte oss från att vara aktiva, aktiva turister alltså.

 

Det fanns gott om eleganta hästdroskor som stod i en kö likt taxibilar brukar göra. De stod där och väntade på att få köra turister på en liten sightseeing i kvarteren kring Sankt Stefanskatedralen.  Varje droska drogs av två hästar och kördes av en kusk klädd i skjorta, väst, svarta byxor och plommonstop på huvudet (även de kvinnliga kuskarna).

 

Första kusken i kön var en bastant blond kvinna med whiskeyröst och cigarett i munnen. Hon såg oss men gjorde ingen som helst ansats att närma sig oss för att erbjuda sina tjänster. Hon satt där på sin droska blossande ivrigt på sin cigarett och med hängande huvud. Hela hennes kroppsspråk sa att hon egentligen ville vara någon annanstans. Att hon hade whiskeyröst hörde vi då hon ilsket hojtade åt några turister som gick för nära hennes hästar. Henne väntade vi ut.

 

När ett gäng japanska turister, eller om de var kinesiska, for iväg med henne och hennes fina droska med de två hästarna dekorerade i gult kastade vi oss genast fram till nästa i kön vilken var en yngre kvinna med mörkt tjockt hår i hästsvans och som spolade svalkande vatten på sina hästar dekorerade i rött. Hennes droska var den enda i kön med droskor som hade suffletten uppfälld. Det gillade vi, ni vet 34 grader, skönt med skugga.

 

Äntligen fick vi sätta oss ner, låta våra trötta fötter och svettiga kroppar vila lite. Droskans fart fläktade skönt och vi tyckte att detta, det var ju helt perfekt - tills vi upptäckte att vår kusk höll på att somna. Jo, det är sant. Jag såg hur hon började luta misstänkligt mycket åt höger. Jag puffade på mannen min och nickade menande åt hennes håll. I samma stund vaknade hon till och satte ner armen för att stödja sig.  Efter en stund lutade hon återigen misstänkligt mycket, men framåt denna gång. Ja hon hade uppenbara problem att hålla sig vaken. Jag kan på sätt och vis förstå henne, i sakta mak skumpa fram på denna välbekanta runda som hästarna säkert gått miljoner gånger och kan utan och innan, vare sig hon sitter på kuskbocken eller inte, och i denna hetta, och med de kläderna. Men ändå. Hon kunde slå sig illa om hon ramlade av, hästarna kunde bli skrämda och sätta av i sken, utan kusk men med två vettskrämda passagerare från sverige. Men det gick bra. Det gjorde det.

 

Opera är en form av musikteater. Jag avskyr opera. Inte själva teaterdelen men sången. Förlåt. Trots att de är sångtekniskt mycket duktiga och de får ur sig så höga och kraftfulla toner så tycker jag det låter illa. Kan inte hjälpa det. "När man sticker kniven i någon och det kommer ut sång istället för blod"  är någons beskrivning av opera. Jag kunde inte sagt det bättre.

 

Men Wien och opera hör på något sätt ihop. Så en kväll vigdes till opera. En och en halvtimma satt vi där och lyssnade och tittade och jag önskade att jag skulle bli sådär tagen och tårögd som Julia Roberts blev i filmen Pretty Woman. Men icke. Men det märkligaste var ändå att jag kände igen varenda stycke. Hur konstigt var inte det, jag som avskyr opera?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så där ja. Då har jag kommit igång och jag varnar er härmed; österrike på bloggen kan bli en följetång som heter duga. Tog så fruktansvärt många kort, både bra och dåliga men som jag ändå vill visa er.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag veeet. Österrikefotona. My oh my de tar tid. Men jag lovar. De kommer här, snart.

 

 

Nu finns ingen återvändo. Semestern är slut. Den är över. Bra men över.

 

Så därför gott folk - tar vi nya tag, vi gungar igång och ser vad denna höst har att bjuda på...

 

 

Hemma efter en härlig vecka i vackra Österrike. Jag har nu miljoooner foton att ta hand om. Återkommer i Österrikeärendet när jag fått ordning på dem. Vi har bland annat åkt Segway, linbana, gått på opera, åkt båt och lite till. Som sagt; återkommer. 

 

 

 

 

 

 

Jo, det är det visste det.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte om ni lagt märke till det men jag lyckas alltid ta foton på djurens rumpor. Jag tror att det beror på att de inte kan peka finger åt mig - den där människan som tar kort på mig utan att fråga om det är ok innan jag har fått chansen att snygga till mig - så de vänder rumpan till istället. Och jag har inte vett att sluta fotografera, än mindre att inte lägga ut de stackars djurens rumpor till åskådning.

 

Men hey, my blogg my rules :)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vill göra er uppmärksamma på att jag var precis så nära dessa djur som jag ser ut att vara, har inget objektiv till min kamera som gör att jag kan stå långt ifrån och ändå ta närbilder. Inte klokt va? Att komma så nära menar jag, ja egentligen att jag inte har ett teleobjektiv också, det är inte heller klokt. Jag kunde ha sträckt ut handen - smekt och klappat. Kanske nästa gång. Kanske.

Dessa djur lever i Kungsbyn, ca 2 mil utanför Västerås. Jag och den goaste lilla fyraåringen var på viltsafari där häromdagen och fick då möjligheten att bekanta oss närmare med dessa djur. Djuren är kronhjort och visent. Och det är det stora bruna lurviga djuret som liknar odjuret i Disneys film Skönheten och odjuret som är visenten (det förstod ni så klart, jag vet). 500 kg tung, och sällskaplig enligt den unga fröken som var vår guide och som körde traktorn som drog släpkärran vi satt i. Sällskaplig!? Jo jag tackar jag, det var inte så att någon av oss i släpkärran (vi var ca 10 personer) kände för att gosa med dem, utan vi satt respektfullt tysta tills en tunn liten pojkröst sa nu åker vi.

Det är måndag, jag veeet! Men inte vilken måndag som helst inte, det är sista lediga måndagen på väldigt länge. Synapsaktiviteten går på lågvarv....

 

 

 

Livet leker, eller hur?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Aahh, en ny härlig dag full av utmaningar! Och en fredag dessutom!

 

Det är allt jag har att säga just nu.