Tantfaktorn rusar i höjden. Mata änder, är inte det sådant där som bara riktigt gamla, små och gråhåriga tanter och gubbar med stor näsa och darriga händer gör? Nåja, kanske en och annan liten minimänniska också, barn alltså, ja och sedan min vän då förstås som också är alla djurs vän, hon som bekräftar undantaget då hon definitivt inte är tant, tok heller, inte barn heller för den delen och som tipsade mig om änderna när jag mumlade något om att fotografera djur.

Jag och gubbe min som ännu inte har varken stor näsa eller darriga händer plockade med oss lite hårt bröd och traskade ner till ån där jag fått för mig att de skulle finnas de små liven, änderna alltså, och se det gjorde de. I massor.

Gubben min kastade tålmodigt bröd enligt mina anvisningar så de lättlurade och hungriga små skulle vara där jag ville ha dem och jag kröp omkring, ja kröp,  på den kalla och snövita marken och knäppte för glatta livet. Gudars vilken syn!

Här kommer receptet på brödet jag skrev om i förra inlägget. Passar också på att säga att mina äppelgarneringar såg bara, ja löjliga ut, så de kommer jag hoppa över nästa gång, men det var jag det, ni kanske lyckas bättre.

Gott var det.

Kom hem sent igår från en jättetrevlig tillställning så idag fick det bli en lugn, stillsam och en lite lagom skön sysselsättning, så som bakning.

Näääädå, vi har inte skaffat häst, lugn, det har inte min son eller min dotter heller. Det är en väns fina häst som jag fick låna, ja alltså inte rida då utan fotografera. En sådär lite lagom söndagssysselsättning, tycker jag. Fin häst.

Det finns inga tulpaner i ful färg, inte enligt mig i alla fall men just gult och rött ihop i en bukett gör en bukett extra fin, finare än finast om du frågar mig. Och det gäller egentligen oavsett vilka blommor det är. Eller är det bara att de gör mig så glad? Är det det som är grejen med just röda och gula? Att kombinationen gör mig gladare än andra vackra färger? Hmm...

Äntligen säger jag bara - Äntligen!

Vi åt sen frukost. Så skönt. Oljade lite golv och stack sedan till skogs. Promenerade runt på samma ställe där jag vanligtvis brukar springa, men inte idag, idag gick vi raskt och kameran fick hänga med.

Nu har vi bytt ut julblommorna. Vita tulpaner fick det bli. De färgglada tulpanerna var vackra och lockade men andades fortfarande för mycket vår, och där är vi ju då ännu inte, även om jag gärna skulle vilja att vi var.

Men vitt är fint. Alltid.

I vårt nya kök har vi helt plötsligt blivit rika på timers. Hela fem stycken, förutom den gamla manuella fristående saken vi hade redan i vårt gamla kök. Alla nya kan man ställa in på ett eller flera sätt beroende på vilken vitvara det handlar om:

1) Hur länge den ska göra det som vitvaran är till för att göra
2) Starta efter ett angivet antal minuter eller timmar
3) Starta efter och stoppa efter ett angivet antal minuter eller timmar

Dessutom är ett ljud förknippat med varje timerfunktion. När till exempel diskmaskinen är klar piper den fem (ja jag har räknat) utdragna lite ynkliga piiiiiip. Mycket bra tycker vi, vi gillar diskmaskinen. De övriga fyra låter likadant, höga gälla PI PIPP PI PIPP som inte slutar förrän man stängt av. Förstår ni hur mycket det piper i vårt kök nu? Piiiiiip blandas med PI PIPP PI PIPP. Vi springer runt, bägge två med handen bakom ena örat och försöker lokalisera ljudets ursprung. Från fläkten ner till spisen och vidare till diskmaskinen och därefter rundar vi köksön till micron och till sist en halvböj till ugnen, hela tiden med handen kupad runt ena örat och lyssnar, vilken apparat är klar måntro? Om jag klagar? Absolut inte.

Det är roligt med nytt kök.

Tack Blocket. Jag säger bara det, tack. Jag la ut annonsen och mindre än en timma senare hade fyra intresserade ringt, varav en mer ivrig än de andra och som bjöd mer än vad jag begärt. Så, ännu en timma senare var det betalt och nedburet. Som alltid när det går väldigt fort att sälja så undrar man om  det inte såldes alldeles för billigt. Vårt över tjugo år gamla köksbord, specialbeställt av en snickare och som troget tjänat oss under många frukostar, luncher, middagar och allt annat som ett bord kan användas till. Inte kunde jag anat det. Ett furubord, med bänkar.

Jag minns hur fruktansvärt lycklig jag var när vi fick hem det. Äntligen ett ordentligt bord, ett som var alldeles nytt och riktigt rejält. Med bänkar istället för stolar. Detta var mitt tredje köksbord sedan jag flyttat hemifrån. Det första var ett vitt klaffbord från IKEA som vi hade i vår helt i blått målade kokvrå och med mammas virkade vita gardin i fönstret. Det andra var ett vitt runt bord som vi fick av mina föräldrar och hade i det kök där luckorna var i mörkbrun ek och där en vägg var av vitt tegel och en smal bardisk skiljde matplats och diskbänk åt. Det var i det köket vi hade diskmaskin första gången och det var till det köket som bordet anlände, efter att katten hoppat på det vita runda och det föll i golvet. Det var ju då jag fick nog.

Och nu, tjugo år senare gör den fortfarande någon glad och nöjd. Det är inte klokt va bra. Och vi slapp ta fram sågen. Och vi slapp släpa.

Igår var vi till lilla byns nya matvaruaffär City Gross för första gången. På Erikslunds shoppingcenter har vi ju varit ett antal gånger men aldrig varit in i affären som ligger i ena änden på gatuplanet. Upplevelsen var positiv. Vi kommer att handla där framöver, de gånger då vi ändå är på plats så att säga.

Vi hade bestämt att det skulle ätas fiskgratäng till middag och vi skulle slå till på en efterrätt också, ho ho. Vi såg ett TV-program häromdagen där två äldre italienska farbröder gjorde Apfelstrudel som är en österrikisk efterrätt med filodeg och äppelfyllning. Och Apfelstrudel skulle det bli.

Vi gick alltså där på City Gross och plockade varor och försökte lära oss att hitta. Vi irrade fram och tillbaka men vagnen fylldes sakta men säkert. Till slut var det bara såsen kvar. Jag föreslog att vi skulle köpa pulver och röra ihop en sås, men då förstår ni, då spände mannen sin ljusblåa blick i mig och vilken blick sen, ni skulle sett. Är du så hungrig, har du så bråttom hem? Nä, det ska göras ordentligt, halvfabrikat, är du galen? Och detta utbrast mannen som för några år sedan köpte färdigskalad potatis på burk.

Det måste vara alla matlagningsprogram som inspirerar, och den där matlagningskursen han fick i födelsedagspresent och det nya köket och jag såklart, definitivt jag.

Ja här gör vi inte många knop idag. Hasar mest runt, tittar ut och funderar på om jag ska ta tag i mig själv och ta mig ut en sväng i det fina vintervädret.

Eller kanske göra om bloggen, lite? Jo så får det bli.

Har varit ledig en hel vecka nu men jag måste säga att det har varit den mest upptagna veckan på länge. Denna veckan kommer jag minnas när jag är hundra år, jag kommer, säkert med något drömmande i blick säga, jag minns så väl julen 2011, det var tider det...

- Ett nytt kök
- En jul hemma hos oss med nästan hela närmsta släkten
- En syster (mannens) som fyllde 50
- En mamma som fyllde 70
- En nyårsafton hemma hos oss