Idag har varit en fin dag. Den goaste är och hälsar på mig, till och med sover över. Vi, hon och jag, tog oss ner på stan och traskade in i leksaksaffären. Vi gick där och plockade, valde med omsorg och till slut sa hon att vi kan ju inte köpa allt i affären, och det har hon ju rätt i, det kan vi inte göra. Vi gick därifrån med två pyssel/målarböcker, två askar med pärlor och två sorters olika pennor att färglägga med.  

 

På torget stannade vi till och den goaste valde två oranga gerbera, en ask bigarråer (mitt val) och en ask jordgubbar (hennes val).

 

Vi avslutade stadsturen med att äta en varsin bägare med glass. Sen åkte vi hem och pysslade. 

 

Nu sover hon. Efter godnattsagan om den lilla blå kaninens äventyr la hon sina händer i mina, mumlade moster du är bäst, och somnade. Jag sa ju att det varit en fin dag.

 

 

 

 

Så mjuk, så krämig, och doftar så himla gott. Finns alltid i mitt badrum.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Satte på oss gummistövlarna idag och traskade ut i skogen. Inte så att vi hittade mängder med svamp, inte alls, men nu puttrar stekpannan i alla fall i köket och jag sitter här och nästan dreglar...

 

Alltså, de här rosorna har förskönat vårt kök i en och en halv vecka, minst. Nu har jag slängt dem men innan jag gjorde det så knäppte jag ett kort på dem där de låg på köksön. Och det var värst va fina de ser ut att vara fortfarande, eller hur? Ett tydligt exempel på när kameran far med osanning.

 

Men nu, nu har vi en av veckans bästa dagar. Ha en fin kväll hörrni.

 

 

 

En vecka. En vecka ska jag kika in på jobbet, sedan är det semester igen.

 

 

Minst en sväng om året blir det till detta ställe för lek, spel, skratt, förtjusning och skräck, mest skratt. Den svängen tog vi igår.

Årets nya attraktion Twister är en berg och dalbana gjord i trä.  En åktur i den var ju en självklarhet, för ungdomarna alltså, ja och för en och annan orädd och tandlös farbror också förstås.

 

Om jag åkte? Näe vet ni vad!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och det vill inte sluta regna! Sol och regn om vartannat. Oj vad jag är glad att vi varit en vecka på Kreta. Annars hade jag varit galen vid det här laget, helt desperat efter lite mer värme och sol och bad....

 

 

En av våra grannar i huset spelar teater på sin fritid, till vardags kör han ambulans. Vi var häromkvällen och tittade på en föreställning, Äktenskap till salu, som hans teatergrupp Studio Westmannia nu framför på Vallby Friluftsmuseum.  Kanonmysigt och roligt var det att se dem agera men framförallt att se Micke agera. Vi konstaterade också att vi går alldeles för sällan på teater, skärpning på den fronten.

 

 

 

 

 

Kan ibland vara nyttigt. Alltid har man lärt sig något, eller hur?

 

 

 Till slut, lite av varje...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

   

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi har ju varit i Grekland tidigare och alltid sett till att åka på en sådan där utflykt med en liten fiskebåt av trä som puttrar fram över vågorna och där alla sitter precis hur och var som helst på båten. Det är trång och nära men gemytligt och familjärt. Man gör oftast minst två stopp för att bada och se på något utöver det vanliga, till exempel en grotta eller en övergiven stad eller liknande. Alla äter på båten och alla badar från båten. De har varit helt underbara dessa utflykter. 

 

En sådan utflykt ville vi göra även denna gång. Och det gjorde vi också, till ön Gramvousa, men med en båt stor som en mindre finlandsfärja och som rymde 998 andra turister. Det var ett stycken badstopp på två och en halv timma, och den var i en karg lagun (Balos Bay) till vilken hela båten tömdes på folk och vars strand var stenig och långgrund. Vattnet var härligt himmelsblått men en del vattenväxtlighet dämpade min entusiasm (bottensörja gillar vi inte, det ska vara klarblått och bara sand så långt nere ögat kan se, och det var det ju också när man tagit sig förbi geggan). Vi satt på den hårda marken, brevid en familj vars lilla pojke (ca 8 år) skrek och grät högljutt hela tiden, det hände något med hans tå och hans pappa försökte på ett för mig obegripligt och obekant språk tala den stackars pojken tillrätta. Antingen var pojken den mest gnälliga jag hört någonsin eller så hade han stukat tån eller liknande, och då hjälper ju inte förmaningar och prat. Men innan detta badstopp gjorde vi ett annat stopp. Under detta andra stopp gjorde vi en helvetesbergsklättring på ön Gramvousa.

 

Ön är känd för sin venetianska borg, byggd 1579 och beläget på en höjd av 137 meter. Reseledaren varnade människor med flippfloppsandaler och dåligt hjärta att bege sig dit upp och ingetdera av dessa hade vi. Från båten såg det inte så farligt högt eller jobbigt ut. Det är klart vi ska upp där och kolla, det ser ju ut som det finns trappsteg till och med, hur jobbigt kan det vara? Eeeh...

 

Alltså.

 

I en lång rad likt ett lämmeltåg trampade vi alla glatt iväg uppåt, och uppåt och.... uppåt. Den redan lilla stigen blev smalare och brantare, trappstegen försvann och stånk och stön tillkom. Svetten forsade garanterat på varenda kotte, liten som stor och på vissa litervis. Lite varstans längs vägen stod folk i små klungor och vilade sig. Då och då kastade jag ett öga upp mot borgen vi var på väg till och för varje gång kändes det som att vi kanske borde stannat därnere och badat istället. Men vi kom upp till slut, det gjorde vi och kände oss synnerligen nöjda med vår bedrift, för det var vad det var, en bedrift. 137 meter är högt när man tittar rakt ner men när vi höjde blicken och tittade ut så var det en vidunderlig utsikt, värd varenda svettdroppe.

 

Vägen ner var inte alls tillnärmelsevis lika jobbig men benen vara skakiga när vi senare entrade båten för att åka tillbaka. Hur som haver så var det en minnesvärd dag på alla sätt och vis.

 

 

 

 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När vi lyfte från Arlanda tidigt en morgon för en drygt en vecka sedan regnade det, det var under 20 grader i luften och vi hade gått upp kl 05.00.

 

Några timmar senare anlände vi den lilla orten Almyrida på Kretas nordvästra kust. Det var varmt och det var soligt. Och jag kan säga att känslan av att möta solljuset och värmen var fenomenal. Så skönt, så härligt och det kändes så rätt.

 

Om Almyrida kan jag berätta att det är en stillsam, liten, ganska nytt ställe för trötta turister som behöver vila och god mat. Det finns inga klubbar, inga stora hotellkomplex, inget torg att samlas kring, inga smala trånga gränder som virvlar sig upp längs branterna kantat av vita hus med färgglada dörrar, och det finns inte så mycket att göra där om man vill vara aktiv under sin semester, då får man ta sig därifrån, med vespa, motorcykel, bil, eller båt.  Men Almyrida är fräscht, lugnt, bra stränder, tjusiga pooler, flera mysiga strandrestauranger och även finare restauranger för finsmakaren.

 

Vi mest badade, solade, åt mat och promenerade under den veckan vi var där. Det var så härligt och vi njöt i fulla drag. En dag var vi på en heldagsutflykt och om denna tar vi i ett senare inlägg. Vi har varje dag badat i havet eller i någon av de tre pooler vi hade tillgång till (varav en låg på hotelltaket) och vi har ätit och druckit gott.

 

Oss passade denna lilla ort alldeles utmärkt, det har vi konstaterat. Men nu är vi hemma och regnvädret slår alla rekord.