Det är fredag och jag håller på och förbereder mig. Ska strax flyga dit jag aldrig flugit förut. Åkt båt, javisst, massor med gånger, till exempel alla de gånger vi åkte dit på sommarlov då jag var barn, men jag har aldrig flugit dit. Förrän nu. Jag ska till ett ställe med det svenskklingande namnet Kasnäs, emedan det ligger i Finland. Har inte varit i Finland på femton år. Och på tjugo år bara två korta tillfällen. Det är inte klokt.  Men nu ska jag dit och det ska bli såååå roligt!

 

Och hörrni, tänk att det blev fredag igen!

 

 

Så njuter vi. En stilla promenad. Där bland alltmer gulnande blad finns det ännu andra färger än de som till hösten hör. Blått till exempel

 

Sjukt härligt väder. Jag säger bara det. Sjukt härligt.

 

I söndags åkte jag och mannen min iväg utanför Västerås för att fota lite. Jag hade fin klänning och högklackat på mig. Tanken var att vi skulle fota en bild som vi sen skulle låta göra till en tavla att sätta upp på väggen i vårt vardagsrum. Det är ett och ett halvt år sedan vardagsrummet blev uppfräschat med ny vit färg på väggarna och nytt golv, så det är verkligen på tiden, kan jag tycka, att vi sätter upp en tavla. Åtminstone en.

 

Vi parkerade bilen vid en liten grusväg, satte upp stativet, fäste kameran på stativet och jag knäppte ett kort för att kontrollera att kamerainställningarna var ok.  DÅ hör vi ett högt vroooom vroooooooom.....!

 

Vi vänder bägge våra ansikten från kameran och varandra mot fältet till vänster. Vi ser då ett helt gäng på cirka tio till tolv grabbar som gasar runt på motorcyklar. Ojdå, var kom de ifrån?

 

Vi stod en stund och stirrade. Och sen, jaa, och sen vände jag kameran mot dem istället. Så blev det. Något foto till vårt vardagsrum blev det inte, denna gången, utan en väldig massa kort på ett gäng grabbar som lekte en söndag på landet, precis där och precis då.

 

 

Det är så man knappt törs säga det högt men jag gör det ändå - det andas höst. Ljudet, dofterna, färgerna, blåsten, de mörka molnen, den sjunkande temperaturen,  ja helt enkelt känslan som kroppens alla sinnen förnimmer. Höst är på ingående. Men vi är inte där riktigt ännu. Inte helt.

 

 

Idag var en särdeles härlig, solig, lat och skön söndag. Dagen innan imorgon.

 

Vi tog bilen och åkte ut på en liten söndagsutflykt, jag och mannen min. Vanligtvis åker vi och tittar på något och där passar jag på att fotografera lite men nu åkte vi faktiskt iväg endast för att fotografera, ja och sedan skulle vi ju handla lite också.

 

Måste bara säga att; mannen min är så tålmodig så tålmodig. Han väntar snällt på mig när jag kryper omkring och gör de mest konstiga saker på de mest konstiga ställen. Han stannar snällt  bilen när jag hojtar där, där vill jag ta kort. Han hämtar saker åt mig. Han håller saker åt mig. Han kollar så att ingen bil (eller något annat för den delen) kommer och kör över mig. Han förbereder en förklaring till bonden om han skulle dyka upp och undra vad i hela världen vi håller på med i hans vetefält. Han kastar upp ett paraply när jag ber om det. Så snäll. Min klippa.

 

Vad vi är beredda på?

 

På regn.

 

Härliga lediga lördag.

 

Jag heter Gibson och det är min födelsedag! Jag hoppas verkligen att matte och husse hittar på något extra kul med mig och att jag får äta något extra gott, till exempel ett megastort ben. Yummie! Eller ostbågar!! Jaaaa!!

 

2 år!

 

Igen. Vi gör ett nytt försök. Nya löparskor kanske sätter fart på soffpotatisen. 

 

Vårt hotell låg precis vid stranden. Dit gick vi några kvällar och strosade eller bara satt och tittade ut över havet. Vi var inte ensamma, det var fler än vi som gjorde samma sak. Många tog kort. Och kan ni tänka er, det gjorde vi också.

 

Roligt hade vi och det var nog både en och annan som undrade vad vi höll på med när vi tog dessa kort. Vi gick saaakta framför kameran, om och om igen, allt för att få det där lagom suddiga. En tjej kom fram och erbjöd sig att vara modell. Det fick hon inte. Hon fick snällt titta på när vi lekte, hahaa...

 

Sedan hände något oväntat men roligt. Helt plötsligt från det blå kommer något förbi på stranden, precis framför oss och min kamera, precis där vi själva står vid havskanten. Jag blev alldeles till mig. Fumlade ivrigt på kameran och knäppte till. Den sista bilden; ser ni möjligtvis vad som kom förbi, ser ni vad den föreställer? Vi vet ju. Men ser ni?

 

Nessebar. En stad belägen på en halvö och sedan 1983 upptagen på Unescos världsarvslista. Nessebar var befolkad redan för tretusen år sedan, med andra ord så pratar vi väldigt gammal stad här. Nessebar är världskänd för sin arkitektur och präglas av de säregna husen med bottenvåningen av murad sten och en övervåning av trä som skjuter ut en bit över gatan.

 

Dit tog vi bussen en dag, vi strosade runt, såg alla stånd som sålde krims krams men också alla mysiga restauranger vars inkastare enträget frågade oss var vi var ifrån och sedan försökte på hyfsad svenska locka in oss till just deras restaurang. Mannen min fann snabbt en strategi, allt för att få tyst på tjatet, han kastade ur sig att vi var från Hafnajökull på Island. Det hjälpte, till viss del. 

 

 

Ett måste varje sol- och badsemester är båtutflykten. Den är bara så härlig om än båtarna en överraskning varje gång. Vi har åkt allt från den lilla båten i trä till den stora båten lik en mindre finlandsfärja (såsom förra årets båtutflykt till Gramvousa på Kreta och som ni kan återläsa här), till den katamaran som det blev i år. Men som alltid, heeelt underbara.

 

När vi bokade utflykten hintade den mycket blonda och solbrända killen som lystrade till, enligt den lilla skylten på hans bröst, namnet Jesse, att de brukar nästan alltid se delfiner, och detta sa han till oss på danska med finlandsvensk brytning (!) Gissa om våra förväntningar var höga? Inte alla dagar man ser delfiner, in the wild, så att säga.

 

Och visst. Han hade rätt den gode Jesse. Två stycken delfiner som bredvid varandra simmade efter, före och på sidan om båten. Men de var svåra att fånga på kort, snabba och över ytan bara några sekunder. Fotot längst ned är det som jag (miss-)lyckades med, man ser dem bara som svarta skuggor under uppiskat vatten. Vi kunde höra på människornas skratt och rop var de var och det var nog ingen på katamaranen som missade dem. Härligt.

 

Mat och dryck så mycket vi ville, det vara bara att hämta, i alla fall dryck. Ett badstopp och därefter endast ett soligt, av vinden fläktande, gungande färd på havet. Och havet, det var svart.

 

Herreminjee vad foton! Och då har jag tagit färre foton än någonsin under en veckas frånvaro. Men men.

 

Bulgarien, hur var det nu då?

 

1) Jag glömde mina badkläder hemma. Jo, det är sant. Åker ifrån det som borde vara det första som läggs i resväskan när man packar inför en solsemester.

 

Det löstes genom att jag, det första jag gjorde efter frukosten, klampade in på första bästa gatustånd, ni vet sådana som kantar strandpromenaden och som alla säljer samma saker, och sa med bedjande röst - En svart baddräkt? Hon hade totalt fyra baddräkter, en som var svart, i en alldeles för stor storlek, men vem har lust att springa runt ymnigt svettandes och bråka med badkläder i provrum som utgörs av ett litet draperi i en vrå någonstans i "butiken"? Inte jag. Drog den svarta baddräkten hon räckte mig snabbt över mina tights och klänning, svettades ännu mer och kunde konstatera att den täckte det som behövde täckas. Jag köpte den. Rakt av. Att jag sen fick hålla hårt i bh-banden varje gång jag steg upp ur poolen var en annan sak.

 

2) När jag startade min mobil efter att den varit avstängd under flygturen så påstod den att jag slagit fel pinkod och ville att jag skulle ringa teleoperatörens support för en ny PUK-kod. Jag som haft samma pinkod i 100 år, kunde jag slagit fel hela tre gånger?? Att helt plötsligt vara utan mobil är som att vara utan pass när man ska hem från en utlandsresa eller som att vara utan nycklar när man trött kommer hem och upptäcker att ingen är hemma och öppnar. För mig är det så.

 

Det löstes genom att jag med mannens telefon fick ta reda på telefonnumret och ringa supporten. Fortfarande ymnigt svettandes. Fick svara på lite frågor, som jag tack o lov svarade tillräckligt trovärdigt på. En ny 10-siffrig PUK-kod var min. Och vips så gick telefonen igång. Eminent support det där, måste komma ihåg att tala om det för dem.

 

NU kunde vi börja semestern.

 

Bulgarien, jaa? I ärlighetens namn så såg vi inte så mycket av det genuina Bulgarien, vi höll mest till på hotellet eller där i kring. Vi var på sol- och badsemester och stället hade inte heller mer att erbjuda. En dag gjorde vi förvisso en utflykt till en närbelägen gammal stad (kommer i ett eget inlägg) och en dag var vi på den traditionella båtutflykten (om denna kommer också ett eget inlägg). För övrigt så spenderade vi dagarna med att äta mat, oh my vad mycket och god mat vi åt. Vi solade, nåja, jag solade och mannen min skuggade, om man säger så. Vi badade, jajamensan, i havet och i poolen. Vattnet i poolen var kallare än havsvattnet men bägge så oerhört välbehövligt svalkande. Även jag som ogillar kallt vatten badade mycket. Jag till och med deltog på två pass vattengympa där en ung och ärtig fröken agerade instruktör. Hon visslade i sin visselpipa och däremellan skrek hon åt oss valrossar på både bulgariska, engelska och tyska. Jorå. Och jag höll krampaktigt i baddräkten.

 

En kväll spelade vi minigolf. Det är allt jag har att säga om det.