Mannen prasslar ute i köket, jag hör ljudet av en Alladin ask, den röda sorten. Ljusen är tända och soffan varm och inbjudande. Kuddar att gömma sig bakom finns inom en armlängds avstånd. Men framför allt - en varm hand att hålla i och en trygg axel att luta sig mot. Det är allt som behövs. 

God kväll gott folk. 

Mitt ansikte är slöhetens spegelbild, mina lemmar dess lekamen. 

 

Jag gör inget just nu, inget. Jag är bra på det, att göra ingenting. Har nog sagt det förut. Många människor, de rastlösa, har svårt för det, har jag förstått, men icke jag. Jag glider helt sonika in i slapparmode (uttalas slapparmåud) och jag behöver det. Det är mitt sätt att ladda batterierna, att uppbåda ork och lust och motivation  inför racet mot sommaren. Det är trots allt dit näsan pekar nu. Redan? Ja, snart har vi ingått allians med år 2014, vi korsar gränsen inom några dagar och då kommer den till slut, sommaren. Emedan tanken känns avlägsen, tanken på långa dagar, värmande solsken, skira klänningar och grillkvällar. Särskilt nu när dagsljus är utbytt mot ett ständigt mörker och regnet strilar som om avstängningstappen på kranen är trasig. Jag vet, just nu känns den väldigt avlägsen. Men ändå inte, på något sätt. Varje år har en sommar. Dit är jag på väg nu. Det är dit jag riktar min kompass. Som vore det en plats. 

 

Hu va mörkt det är ute nu. Regnigt och tunga låga moln. Vore trevligt med lite snö så det bli ljusare men det ser ut att bli en grå jul i år. Hoppas jag har fel. Oavsett så är julledigheten efterlängtad. En vecka kvar bara. Oh my!

 

Idag hann jag i alla fall fånga de fina rosorna i lite dagsljus, de jag köpte igår i saluhallen Slakteriet (det har varit ett slakteri där tidigare, därav namnet). Så himla fina. Det är två stora rosor och tre kvistar med videung. Enkelt och snajsigt.

 

 

 

Ju mer vi närmade oss slottet desto snabbare gick vindrutetorkarna. Regnet öste ner och fiket var stängt. 

Vi tog en fika, handlade grönsaker och fransyska. Medan mannen kollade in saluhallens örtbestånd, vilken inte existerade, köpte jag de vackraste av lilarosa rosor. Hann tyvärr inte fota dem innan det totala mörkret sänkte sig över oss idag men imorgon får jag en ny chans. 

Nu ligger vi stinna i soffan och njuter av en lugn och stilla helg. 

God kväll gott folk. 

Ja inte har jag sett mycket av Trondheim, norges tredje största stad med ca 180 000 invånare. Det är lika mörkt här som hemma. Regnet öser ner,  slaskigt och plaskigt och ett antal +grader ute. Från morgon till kväll sitter jag i ett konferansrum med ett antal andra människor och anstränger mig hårt att försöka förstå vad de säger utan att behöva säga va!? hela tiden och ha ett icke frågande uttryck i ansiktet. Det går bättre och bättre, konstigt nog vänjer man sig vid sättet de pratar här. Igår lärde jag mig att talle tre inte betyder tre tallar utan talet 3. 

 

Min chef har varit här flera gånger förut och kommit så långt att han till och med kan skriva på norska. Inte flytande såklart men ändå. Inte illa alls. Jag är imponerad. Han säger aldrig va? utan skrattar gott åt deras skämt. Dit har jag en bit kvar om jag säger så.

 

Hotellet bjuder på våfflor mellan kl.15.00-18.00 och smörgås och sallad mellan kl.18.00-21.00. Salladen var jättegod fick jag erfara igårkväll och nu ska jag ner och provsmaka den igen. Jag är mäkta hungrig då de äter bara smörgås till lunch här. På fredagar får de lagad mat i lunchmatsalen men då har jag farit hjem som de sier her.