Hallstahammar och Västerås. Där ligger Gocksta. Aldrig hört förut. Aldrig sett förut. Gocksta. Och då ska ni veta att jag under många många många år åkt den gamla vägen mellan, som vi lite slarvigt säger ibland, Hallsta och Vässan.
När jag kom hem idag möttes jag i dörren av en lite krasslig och lite hängig man, kan inte du åka och köpa pizza? Jo, hur skulle jag inte kunna det? Så på med jackan igen och iväg till stans bästa pizzeria, den som ligger nere vid vattnet och dit vi promenerar under sköna sommardagar. En Calzone tack! Och ja, det var allt.
Medan pizzan knådades gick jag ut i dimman och lät kameran lufta sig lite.
Jag hör mannen min komma hem, han ropar till mig där jag sitter vid datorn inne på vårt så kallade kontor du får inte komma ut i köket....
Jag hör prassel, vatten spolar och ett allmänt slamrande. Sen, efter ett tag, nu kan du komma hit...
Jag möts av en jättejättefin bukett blommor på bordet och en liten fin påse med runda chokladbollar som jag inte sett förut men som får mig att omdelbart börja dregla. Så snäll han är, han vet vad jag tycker om, det gör han. Och inte nog med det, han börjar omgående att laga middag, inte någon sedvanlig middag, nä det lovades något extra gott och något utöver vanlig middagsmat. Kan knappt bärga mig.
På jobbet finns en tjej som heter Madeleine, hon är så söt och snäll som ställer upp och låter sig fotas av mig, jag är tacksam. Bilderna nedan är alltså från jobbet, inte blommorna jag fick av mannen min.
Och jo, jag har köpt en liten present till mannen min, det har jag. Och jag har gömt den väl men inte mer än att han kommer att hitta den lite senare.
Ja, det är ju den där dagen idag vet ni, den där som man inte bara får äta semlor utan ska äta semlor. Jag till och med gick upp lite tidigare imorse för att skära lock, för att röra ihop mandelmassa, för att vispa grädde och för att spritsa grädde på bullarna jag bakade igårkväll, vill ju att det hela ska vara så färskt som det bara är möjligt. Och allt detta för att bjuda mina kontorsvänner på hembakt till förmiddagsfikat. Succe? Jorå, de gick åt som smör och jag kände mig synnerligen nöjd.
Nu är det vinter, på riktigt. Det är så här det ska vara när det är vinter tycker jag, lite lagom kallt, och sedan ett tjockt täcke av puderlätt snö, sådan där snö som bara med ett enkelt svep med handen viftas bort från ställen där det inte ska vara. Gillar det faktiskt.
Jajamensan, jag gjorde det! Bad helt vilt främmande människor om att få låna deras tid och deras i detta fallet hund, ja faktiskt två hundar.
Hundarnas matte stod där på spåret med två koppel i sin hand när jag kom förbi med kameran hängandes på magen. De såg ut att vänta på något, både Scilla och Iris spejade ivrigt med ansiktena vända bort åt samma håll och deras matte likaså. Det visade sig att deras husse var iväg till bilen för att hämta bajspåsar och det var det som de väntade på och det var också då jag passade på. Får jag ta kort på dina hundar? Matte sa inte bara ja utan hon var entusiastisk och engagerad. Den ena hunden har ljusare öron och om jag inte minns helt fel så är det Iris och därmed är den andra Scilla. Haha det var såå roligt.
Så kan man fylla år. Hela 5 år. Nu kan snön smälta och bilda stora vattenpölar lagom för små femåriga flickor att hoppa jämfota i, med hela kroppen, så där så det stänker vida omkring.
Deltävling 1: 2/2 Karlskrona Deltävling 2: 9/2 Göteborg Deltävling 3: 16/2 Skellefteå Deltävling 4: 23/2 Malmö Andra chansen: 2/3 Karlstad Final: 9/3 Stockholm
Vi kommer att titta på spektaklet ikväll. Det kommer vi att göra.
Jag kommer ta fram skämskudden, det vet jag. Jag kommer att imponeras av hur duktiga vissa är, det vet jag. Jag vet också att jag inte kan sjunga särskilt bra. Låta kan jag som de flesta andra men det låter inte BRA, det bara låter.
I början av vårt förhållande, ja faktiskt andra dagen (men just då visste jag inte att vi skulle ha ett förhållande och att detta var andra dagen) råkade jag sjunga med i någon reklamjingel som gick på TV och mannen min spatt till Åh, du kan hålla ton. Detta lilla spontana uttalande om min sångförmåga (baserad på en reklamjingel) innebar att jag inte tog en endaste ton i hans närvaro på två (2) år! Jag kan verkligen INTE sjunga.
Nåja, tiden gick. Efter att i ungefär fem (5) år ha låtit honom leva i villfarelsen att jag kan sjunga och efter mycket tjat från hans sida om att jag ska sjunga en låt som han spelar in så gjorde jag det. Jag sjöng en låt som heter When you walk in the room och mannen min spelade in. Nu har han slutat tjata, om jag säger så...
