Jag tog så fruktansvärt mycket kort så jag mäktar inte med att göra en resehistoria i flera delar så som jag brukar. En reseberättelse som beskriver vår vecka i New York skulle bli så lång så lång då jag inte bara har sanslöst med foton därifrån - den var också härligt händelserik. Jag bjuder helt enkelt på lite random bilder därifrån.
Annars idag? Mannen min ska på klassträff, alltså en sådan där de inte setts på 30 år men nu ska ses och förundras över att folk är sig lika, att tiden nästan stått still - eller inte.
Jag själv ska träffa dotter min som är i stan och ikväll kommer en vän över och hänger lite. Hon och jag ska äta lite gott, dricka lite vin, prata och vara allmänt lördagsslappa. Det blir bra det.
Idag har jag förnyat vårt hem. Ytterst lite men ändå.
Allt vårt porslin är mest i vitt. Nästan helt uteslutande i vitt. Det är vi också nöjda med. Absolut. Mannen min är en mästare på att lägga upp maten på faten så det ser konstnärligt snyggt och frestande gott ut. Maten tar sig bra mot det vita.
Men.
En dag såg jag vår granne duka fram färglada skålar med allehanda smått och gott i. Åh det såg så fint ut, så jättefint. Så vad gör det, att vi också kan göra det? Att vi kan duka fram tzatziki i en blå skål, feferoni i en orange, choklad i en rosa och körsbärstomater i en gul? Inget. Det blir bra det också.
Sådärja. Vi sitter nu på planet, vår resa till andra sidan Atlanten har börjat. Om några timmar anländer vi världsmetropolen New York! Smaka på det; N e w Y o r k. Och det ska ju bli så himla spännande så att....ja...så att...ja mig fattas ord omfångsrika nog att beskriva vad jag just nu känner. I ett år har jag väntat. Ett helt år har resan varit bokad och jag har väntat på att få se, höra, dofta och känna vibrationerna från staden som aldrig sover. Och snart är jag där.
Imorgon är det dags. Och jag känner mig otroligt förväntansfull, och rastlös, jag vill ju bara iväg nu. Är det den känslan som kallas för resfeber?
Väskorna står i sovrummet, öppna, halvpackade och bara väntar på att de sista kläderna ska läggas i, och necessären, och hårborsten och ja...jag glömmer säkert någonting men har man bara pass, biljetter och plånbok så klarar man sig för övrigt. Och mobilen så klart, den får man bara inte glömma, och laddaren till den, och sandalerna, och ja....
Tror jag få ta och försöka titta lite på TV nu, så att kvällen skyndar sig förbi. Imorgon klockan ett hämtas sonen och sedan bär det av till Arlanda där vi möter upp dotter och därmed kan äventyret börja, vi är då samlade och vi är på väg.
N E W Y O R K - here we come!
Men nu får ni kika på lite foton jag tog i söndags på min lilla promenad. Fint att bo vid Mälaren. Så väldigt fint.Glad att vi gör det.
Ja vad ska jag säga? Jag har ju tidigare berättat för er hur det fungerar i vårt hushåll. Ni kan återläsa det här utifall ni glömt.
Dessa raringar ersätter eller ska man kanske säga kompletterar dessa som burit mig mycket och som fortfarande fungerar ehuru de är slitna och skinnet matt.
De här är blanka, mjuka och lite damiga skulle jag vilja säga. Ingen dragkedja någonstans utan man bara stoppar ner foten i skaftet. Jag trodde aldrig att jag skulle få ner mina ben med mina tjocka vader i en sådan smal stövel men hej vad de slank ner, hur lätt som helst, till och med expediten i affären utbrast ett litet överraskat oj!
Oj oj vilken helg jag haft. Herreminjee! Så otroligt roligt att träffa alla, och såklart kände jag igen dem även om jag inte sett de flesta på minst femton år. Ännu en mycket minnesvärd helg har jag fått äran att uppleva. Fantastiskt.
Vi är sexton kusiner på min pappas sida, den yngsta 21 år och den äldsta 51 år. Det var bara tre som inte kunde komma. Alla andra var där och några hade sin andra hälft med sig så totalt var vi 22 personer som skrattade, grät, åt mat, drack, dansade, solade, badade och bara njöt av en ledig helg på en underbar plats med människor man delar historia med. Stämningen var glad och förväntansfull men vid avskedets stund även vemodig och tårfylld.
Men i alla fall. Vädret visade sig från sin absolut bästa sida, varmt, utan att vara hett, och soligt, sådär soligt så jag undrade varför jag lyssnat på SMHI som lovat regn och därför lämnade solglasögonen hemma. Vi bodde jättefint i rum/lägenheter i radhusliknande längor, fyra rum i varje radhuslänga och vi hade alla en liten framsida med bord och stolar. Vi lyckades på något märkligt sätt hålla ihop hela gruppen mer eller mindre när vi rörde oss från frukost till klipporna för att sola, bada och bara vara, till middagen, till dansen och till någons rum för att skratta och prata om nuet men också för att minnas.
Vilken helg, jag säger det igen. Jag har haft en helg som uppfyller mig ännu, flera dagar efteråt och som jag kommer leva länge på. En sådan där helg som återladdat batterierna fullständigt, inte till 90% utan till 100.
