Hösten är här, är den inte? Jo, jag vet att september som nu nalkas med stormsteg kan vara varm och härlig men inte troligt efter denna heta sommar. Jag vet att vädret är oberäkneligt men ändå. Och vet ni att jag tycker inte att det gör något, att det regnar och temperaturen är sval. Jag är fortfarande mätt på hettan som varit, så det är skönt faktiskt, just nu, att det regnar. Jag ser fram emot tända ljus och myspys i min soffhörna med fötterna i mannens knä och hans varma händer som masserar skönt samtidigt som en bra film rullar på tv:n, en bra film att somna till.
Vi åkte iväg till en glasblåsare. Vi tyckte det lät lite roligt att få se en sådan i action och även testa på det själva, vi kanske skulle upptäcka en oanad talang? Önsketänkande? Ja jag vet. Nåja, det fick vi emellertid aldrig reda på då det när vi hittat parkeringen och tveksamt undrat om vi verkligen skulle gå dit när det enligt skylten låg 200 meter rakt in i skogen och att glasblåseriet, alltså själva blåsandet inte stället i sig, var not in action på grund av hettan.
Men Äsch, nu är vi ju ändå här så vi går dit. Sagt och gjort. Vi tittade på de fina vaserna, glasen och annat tjusigt som damen blåst av bland annat gamla glasflaskor. Fint det var det ju. Att hon hade talang det såg vi.
När vi till sist gick därifrån, tillbaka de 200 metrarna så grymtade det till i buskarna och ut klev Moddy. Så heter denna gotländska vietnamesiska hängbukssvin berättade glasblåsardamen när hon kom ut efter oss. Åtta år gammal och jättesnäll. Lullar runt på gården och äter äpplen, blir klappad och kliad. Moddy bor ute året runt. Hon har tidigare bott i centrala Stockholm, först i en enrummare och sedan i en större lägenhet. Måste säga att hon gör sig bättre på den gotländska landsbygden. Moddy såg ut att trivas finfint med livet. Lika smart som en hund enligt glasblåsardamen, - och tar gärna plats i soffan. Jo jag tackar jag.
Men nej, hon ska inte ätas. Moddy är ett sällskapsdjur.
Är det någon gång jag saknar en egen trädgård så är det när jag är i en och åker därifrån med blommor så stora, vackra och många att de knappt får plats i famnen.
Jäääärnvägar! säger jag bara, precis så som min stränga och respektingivande lärare Birger under mellanstadiet förgrymmat svor när någon (mestadels någon av killarna i klassen) hade haft hyss för sig. Ofta nådde hysset ända fram till Birgers öron och att då sitta där bakom klassbänken och veta om det var direkt förlamande, ja då var det tyst och inombords skräckslaget bland eleverna i klassen, den känslan som bara ren och skär respekt ihop med rädsla kan framkalla, ni vet den känslan, så förlamande att allt annat runt omkring fördunklas i ens medvetande. Det kan jag lova, att Birger i kombination med hans jäääärnvägar! inte bådade gott.
Så apropå järnvägar, emedan en annan sorts, nämligen den lekfulla. Vi hittade till en museijärnväg på vilken man kunde få åka gammalt ånglok. Den kördes inte varje dag och vi lyckades pricka in en sådan dag. Men när vi ändå var där så passade vi på att ta en tur på spåren ändå. Sträckan på ca 3 kilometer var också förvånansvärt "hårt" trafikerad, vi fick ju till ett möte, där och just då. Sannolikheten för det?
I vilket fall var det mysigt, romantiskt och skönt med lite vind i håret. Mannen fick sin dagliga dos motion också. Och jag fick min dagliga dos med kameran. Vi skrattade gott där vi gled fram på spåret. Så himla charmigt på något sätt, detta med en tant och en farbror på en dressin på järnvägspår genom ett gotländskt landskap, fast i modern tappning så att säga. Om jag får tycka, så är det charmigt.
Vi hade några fina dagar på denna så otroligt charmiga del av Sverige. Trots högsäsong för turister så upplevde jag det inte trångt utan myspysigt, vänligt och familjärt. Ön är inte stor och man tar sig fram snabbt och enkelt, i alla fall med bil som var det färdsätt vi valde. Vi gjorde utflykter varje dag. Lämnade hotellet ca kl.09.30 och var inte tillbaka förrän mörkret infallit.
Jag tog i sedvanlig ordning mängder med foton. De tar sin lilla tid att få ordning på dem så jag börjar med att visa några (av en miljon ungefär) lite generella till vilka det inte hör någon berättelse.
Dagen efter vi anlänt inföll en riktigt tät och låg dimma över Gotland. Hela dagen hängde den kvar. Så om det ser dimmigt ut på bilderna så är det för att det var det. Verkligen.
En dag var vi till Gotlands norra delar - Fårö. Under tiden blåste, regnade och åskade det rejält över Visby, så elen slogs ut och det var lite kaos där. Detta såg vi på håll från Fårö. Så om himlen ser oroväckande mörk ut på vissa bilder så är det för att den var det. Verkligen. Över Visby.
