Vi anländer med bil, tåg, buss och spårvagn till Gröna Lund ca kl. 14.00. Vi lämnar Gröna Lund nästan 9 timmar senare. Vi åker båt, tunnelbana, tåg och bil hem. Anländer sängen kl 02.00. Vilken dag! Solen gassade, maaaassor med folk och humöret på topp. Roligt - det hade vi.

Jag har en syster, hon har två döttrar. Den yngsta dottern heter Ida och är tre år, snart tre och ett halvt om man ska vara riktigt noga. Igår var Ida hos oss, alldeles själv, hos mig och mannen min och charmigare unge får man leta efter. Hon har ett språk som får en att häpna. Av flera orsaker. Det är tydligt och det är klart, hon använder långa meningar med målande beskrivningar. Hon pratar gärna. Hon pratar glatt. Hon pratar högt. Vet hon inte svaret på en fråga säger hon det -jag vet inte jag och det säger hon med precis rätt betoning, hon vet verkligen inte, och säger hon inte det så hittar hon på ett för henne lämpligt svar. På fullaste allvar.

Jag märkte två uttryck som frekvent återkom, kanske nyligen upptäckta? Konstigt va? och Coolt va? Dessa två uttryck avslutade många meningar, sagda med sådan precision och känsla att vi inte kunde annat än dra på smilbanden, roade men också förvånade över hennes språkliga träffsäkerhet. En treåring. Hmm..

Hon måste vara den goaste av treåringar, ja det vet jag att hon är.

Idag fyller Idas mamma 40 år.

Grattis så jättemycket på födelsedagen syster min! Vi ses alldeles strax!

Mannen min åkte iväg för att handla lite mat och kom hem med inte bara mat utan en liten present till mig. Oh yeah! En bok.

Det var en fröjd att bläddra i den, vilka bilder! Blev inspirerad och genast sugen, det blir en smoothie som vanligt till frukost men därför och just bara därför ska det ska bli en ny sorts smoothie.

Men först. En liten promenad till affären.

Tre gånger har jag varit i London. Första gången på 80-talet så det är ju vääääldigt länge sedan, andra gången för fem år sedan tillsammans med mannen min och mina två barn som då var tonåringar och tredje gången nu i veckan då det var bara jag och mannen min. Alltså tre gånger i tre olika skeenden i livet; som ung, som vuxen med barn och nu senast som äldre tant, nä det där sista lät inte rättvist, som vuxen utan barn, ja det klingar närmare sanningen.

London känns nära. I London finns mycket att se och göra, för att inte tala om shoppingen, oj oj. Flygturen dit tar två timmar och det går flyg direkt från vår lilla by - och hur bra är inte det? Kommer inte att dröja flera år innan jag ser London nästa gång, det är jag säker på.

Denna vända så var vi där och turistade, bara. Inget annat. En vän till mig sa på Facebook innan vi åkte att "Shop til you drop", och det gjorde vi ju då inte men visst, jag shoppade en sak till mig men det får ni se i ett annat inlägg, ett inlägg som hamnar i kategorin accessoarer, japp ni har sett det förut.

Nu.

Klingar gatans namn bekant på något sätt månntro?

Och denna gata då? Klingar det namnet bekant månntro?

Och vi var till det där stället med alla vaxdockorna, för första gången och antagligen sista. Riktiiigt turisthak det där Madame Tussaouds, uja. Där träffade vi på allehanda välkända figurer, mer eller mindre välgjorda.

Vill bara säga att det är så fruktansvärt detta som hänt i Norge. Blir så tagen där jag sitter i soffan och följer nyheterna, svårt att greppa för mig och då kan vi ju tänka oss hur overkligt det måste vara för dem som är där på plats och kanske till och med drabbats. Stackars människor, vilket trauma. Hualigen vilka galningar det finns där ute.

Tillbaka till de två megaturisterna, de var i farten i London...

Big Ben och Westminister
Klockan slog 12 när vi var där, dånade så det räckte

London Eye
Vi åkte inte, men vi var där, den är stooor





Vi äntrade en katamaran och tog en tur på Themsen,
den gick fort och den gick under Tower Bridge.




Vi hoppade av båten när vi kom till The O2.
Det var inte så mycket att se faktiskt, kan hoppas över om man inte ska dit och lyssna på konsert.






Här hoppade vi av,
The Eagle and Child, en väldigt väldigt gammal pub.


Japp, vi åt mat och drack öl på samma pub som J.R.R Tolkien gjorde på sin tid.


Notting Hill,
Inte så romantiskt som filmen med samma namn men ändå.

Två megaturister landade sen eftermiddag på Stansted flygplats utanför London. (Puh, är  inte direkt förtjust i att flyga). Vi hade bara handbagage med oss vilket innebär max 10 kg var. För säkerhetsskull  hade jag jeansjackan  på mig och skinnjackan ovanpå den och vindjackan ovanpå den när vi checkade in. Tre jackor i ett.  Värsta Michelingubben var jag men ändå. 

När vi landat så tog vi oss direkt till hotellet som låg precis vid fotbollslaget Chelseas hemmaarena, och nej det var ingen match under de dagar vi var där, det tyckte jag var jättesynd för guuuu så roooligt det hade varit att se en fotbollsmatch. Ni som känner mig vet att det sista påståendet är en direkt lögn och nu vet ni andra det också, sanningen är att jag var tacksam att det inte var någon match, japp det var jag. Mannen min hade garanterat velat gå på den om det varit någon och snäll (nåja) som jag är hade jag "offrat" mig och följt med, kanske till och med tyckt det var ganska kul, men det  får vi aldrig veta och det behöver jag alltså inte erkänna. Ha!

Hotellstandarden i London (kanske hela england) motsvarar inte hotellstandarden i sverige. Den är sämre.  Men vårt hotell var fint, med engelska mått, med svenska mått var det som ett standard dubbelrum, förutom den fruktansvärt äckliga heltäckningsmattan på golvet, fy vad snuskig den var. Det visste hotellet om då det på skrivbordet låg en lapp där de efterfrågade förslag på förbättringar utom just angående mattan då byte av densamma pågår. Vi är inte så känsliga vi men är man det så kan det blir liiite jobbigt. Bra att veta till en annan gång om man behöver ta med sig en extra laddning strumpor. Annars var det ett lugnt och tyst hotell med sköna sängar, fräscht badrum och gigantiska badlakan, ja faktiskt de största jag sett. Städning varje dag. Internet fanns det via TV-apparaten men det fungerade inte så bra och kostade gjorde det också. Men vet ni vad? Det fanns badkar och gissa vem som badade varje kväll, varenda kväll. Jupp,  I did, för oj så skönt det är!

Och hur kan jag skriva så  här mycket om ingenting?

I Hyde Park pågick ett lopp av något slag. En enorm massa människor rörde sig mer eller mindre snabbt i en ringlande ström. Alla var de kvinnor och alla hade de något rosa på sig. Det var ett välgörenhetslopp tror jag bestämt. Påminde starkt om vårt eget Vårruset, emedan den inte har med välgörenhet att göra. Salig blandning av folk och en salig blandning av hastigheter var det i londonloppet lika som Vårruset. Hade jag vetat om detta hade jag varit en av dem. Det hade varit något att minnas, att ha sprungit (nåja) ett lopp (nåja) i London.

Vi var också på musikal. Vi såg Lejonkungen. Den var kanonbra och rekommenderas om ni ska till London. Den är som ni säkert förstår för både små och stora.

De här armbanden gillar jag. Trots att de hörs. Det är enda nackdelen med dem, just att de låter så mycket. De skramlar och det är otroligt vad mycket de skramlar. Undgår ingen att jag är i närheten. Det är ju lite tråkigt  för ibland vill jag ju bara smyga upp bakom och säga BU!

Detta trodde jag inte skulle komma från min mun men nu gör det det - nästan skönt att det regnar. Sådär, då var det sagt.

Hittade ett par fina pumps bakom ena hurtsen i sovrummet. Dem hade jag heeelt glömt bort. Det är ett par i mörkblå mocca med hög klack. Och nu snackar vi hög klack, inte bara klack. Jättefina men knappt använda. En gång tror jag om jag inte minns helt fel, en gång stapplade jag runt i dem en hel kväll och försökte se världsvan ut. Men jag tror inte jag lurade någon. Jag har konstaterat att högklackat gör det svårt att se ut som att man inte går på styltor, ni vet sådär bredbent och med armbågarna brett isär. Ser ni det framför er, hur jag vankar fram, en fot i taget, klonk, klonk? Nej, jag gör det varken snyggt eller bra.

Nu funderar jag på om jag ska ta med dem till London.

Och nu kom jag på att nääee, jag vill inte gå på styltor där heller.

Mannen min har två systrar. Den ena bor sedan många år med sin familj i USA. Tidigt imorgon bitti ska de åka hem, systern som bor i USA. Kanske ses vi nästa gång till jul, kanske blir det nästa sommar? Känns som att det är väldigt långt dit nu, till jul, ja ännu längre till nästa sommar. Men jag vet att när vi ses kommer det att kännas som att de nyss åkte, att vi sågs förra veckan. Konstigt det där.

Maten, ja den var delikat. Mannen min och jag hade nära hem efteråt, gångavstånd, och jag lovar att jag gick inte utan rullade hela vägen hem - det är sant!

En boll (gummi), en klubba (lätt), en grön bana (kort), ett hål (stort nog). Hur svårt kan det vara?

...se sån stil hon har...

...ja då går det så här, kringla och åter kringla...

... bedrövligt, hur är det möjligt...

Var ner på lilla byn och träffade sonen för lite lunch. Hans halvtimma var kort, ja alldeles för kort tycker jag. Knappt så han hann äta färdigt och då åt vi ändå på lunchstället precis vid hans jobb.

Men jag måste säga att han är sympatisk den där sonen, ja det är han. Verkligen. Och maten var god. Och chokladpajen med vaniljsås till likaså, mycket god. Och latten. Inte att förglömma latten som var sådär mjukt krämig och fyllig, precis så som jag vill att den ska vara, precis så som jag tycker så mycket om.

Anundshög har idag trampats på av mina fötter. Vi var en liten nätt skara men ändå en skara som följde  och lyssnade till guiden Hasse som med inlevelse, så som guider gör, berättade om Eriksgatan, runstenen, skeppsättningarna och om platsens betydelse genom tiderna. Intressant. Här kan ni läsa mer om Anundshög om ni vill.

Anundshög är Sveriges största gravhög.

Galet gott! Jag höll helt ärligt på att svimma (och det var inte för att jag var så hungrig).

Jag vet inte vad det tagit åt mannen min. Jag blir serverad den ena rätten efter den andra, dag efter dag, där maten ena dagen överträffas av maten nästa dag. Jag säger bara - kära nån!

grillade först...

...och tog sedan en sista svängom...














OnePiece funkar inte, vi ser det...




det fanns utrymme för alla entusiaster...

grillen varm

Vädret är på topp.  Lilla byn gör sig redo för det som komma skall, snart är invasionen ett faktum och det kan bli en sjuh....es helg.

De rullar nämligen in nu...

Hu vad jag laddade innan jag kom iväg. Vädret är perfekt. En halvtimma är kort. Och jag hade ingen som helst ursäkt. Det var bara att ge sig iväg. Tungt var det men så bra det känns efteråt. Och det är den känslan man ska sträva efter, det är den som motiverar.

Det händer grejer med balkongblommorna. Det gör det faktiskt och det är inte att de vissnat, torkat och kolat vippen, vilket de borde gjort om du frågar mor min, hon är chockad över att ens kaktusar överlever min vård (eller ovård).

Faktum är att jag knappt behövt vattna ens. De får sol och regnvatten om vartannat, i lagom doser verkar det som. Vet inte om utvecklingen syns på fotona men jag ser det varje morgon jag steppar ut på balkongen för att kolla läget och känna på väderleken.

Hur det såg ut när de var nyplanterade ser du här och status nu ser du, ja det gör du väl...

Hos mina föräldrar dignar de röda vinbärsbuskarna. Bären är inte klara ännu men snart är de det. Jag brukar inte, någonsin, göra något med röda vinbär. Vanligtvis gör man sylt, saft och gele av dem. De två förstnämnda äter vi sällan och den sistnämnda i väldigt liten omfattning. Men man kan ju sylta och safta för att man tycker det är kul, kanske, det kan man ju. Det förklarar varför jag aldrig gör något med dem.

Men.

Jag googlade "röda vinbär" och det var väldans vad mycket recept på allehanda gosaker i bakväg man ändå kan använda röda vinbär till! Där ser man. Tror bestämt jag ska tigga till mig lite vinbär i år. De är ju utmärkta att frysa in. Tack för det Google.

Hade ju tänkt gå och se September på festivalen ikväll men jag hoppade det, öppnade fönstret så hörde jag henne ändå, såg inte henne men hörde. Vi bor ju nästan i festivalen, var det inte så?

Det blev bad i Långsjön och kvällsfiske från bryggan i Borgåsund istället.

Det pågår en festival i lilla byn och semestern kan inte börja bättre. I dagarna tre håller den på så som festivaler gör, med allehanda krimskrams till försäljning, mycket mat och dryck, karuseller, trängsel och gemytlighet och framförallt en massa uppträdanden på olika scener uppbyggda lite varstans. Igår uppträdde till exempel Thomas Di Leva och därefter The Ark som gör sin sista turne som just The Ark. Jag gillar dem, Ola Salo och gänget, har alltid gjort och jag har sett dem förut här hos oss.

Det var varmt och skönt ute, alla var lättklädda och den "internationella" känslan infann sig, var vi verkligen hemma i Sverige? I vår egen lilla by?

Vi bor nära festivalen, det tar bara 4 minuter att promenera dit, man kan nästan säga att vi bor i festivalen. Det får nog bli en sväng ner ikväll igen, September ska ju förära oss ett besök och henne vill jag gärna se och höra. Absolut. Och jag ska äta Langos.