Lupiner växer på samma ställe, år efter år. Jag tycker lupiner är väldigt vackra. Där jag tillbringade mina sommarlov som barn växte de överallt, som ogräs. Minns att det ofta stod en stor och vacker bukett på bordet, plockad av någon som med vana händer och gott öga visste hur man vackert plockar ihop en bukett lupiner. Då, som barn, förstod jag inte att uppskatta dem där de växte överallt men någonstans kanske den där yviga och färggranna buketten på bordet ändå bär ansvaret för att jag idag tycker väldigt mycket om dem, och alltid, varje sommar när de blommar, envist försöker få ihop just en sådan bukett.

 

Jag har hittat ett ställe där de växer i mängder i alla dess färger, lila, rosa och vita i olika skiftningar och nyanser. Men just det stället, som jag tänker på, är så otillgängligt, man ser lupinerna från vägen, den stora vägen med mycket trafik, men de går inte att komma åt så vitt jag kan se utan att inkräkta på någons tomt och det törs jag ju inte göra så klart.

 

Men jag har faktiskt hittat ett ställe till, som är tillgängligt, men där färgvariationerna dessvärre inte är så spektakulära, mest lila lupiner och en och annan enstaka rosa. Men det är helt okej, de passar fint i vårt vardagsrum de också. Det gör de.

 

Hemmagjord glass. Grundsmaken denna gång var apelsin och choklad. Första satsen åt vi som den var och den andra toppade vi med jordgubbar och citronmeliss. Hur gott??

 

Bara fantasin sätter gränser. Oändliga är den hemmagjorda glassens möjligheter.

 

 

 

Ett nytt ställe har slagit upp portarna i min stad. Ännu ett ställe att mätta sig på - att svalka sig på - att släcka törsten på eller att bara hänga inom. Det senaste tillskottet ligger på krypavstånd från oss och är så himla jättefint. God var maten, stämningen avslappnad och öppettiderna generösa.

 

Jag är stolt över Västerås som ståtar med så bra restaurangutbud. Ja det är jag.

 

Men nu måste det medges; sommaren har anlänt! Tänk att allt känns så mycket enklare när vädret är som det är just nu, så mycket enklare. Och imorgon är det fredag igen! Jag har lovat att bjuda på cheesecake på kontoret så nu måste jag ila till köket och börja fixa.

 

Ha det fint hörrni!

 

Det här kan vara jag - om sisådär tjugo år. Idag är det emellertid Mary.

 

Hon har blå hatt på huvudet, en hatt med en gigantisk rosa blomma lite löst fäst på sidan, en hatt som man inte direkt har till vardags, den skulle snarare platsa på en tillställning för kungligheter - om den inte varit av plast. Mary provar jättestora moderna solglasögon, sådana som täcker halva ansiktet och döljer själens spegel. På hennes axlar hänger, lite vårdslöst, en stickad sjal. Under allt detta finns en dam som kan tänkas vara jag om ungefär tjugo år, men, som just idag, och bara idag, heter Mary.

 

Vem har inte läst Elsa Beskows böcker? Vem minns inte farbror Blå, tant Grön, tant Brun och tant Gredelin. Vem minns inte sagan om den lilla gumman, sagan om pojken Pelle och hans nya kläder, Olles skidfärd och Tomtebobarnen? Jag har läst dessa böcker många många gånger, dels för mina egna barn men också för andras då jag i början på mitt yrkesliv jobbade på dagis. Jag minns väl de fina illustrationerna som kom att karaktärisera hennes böcker.

 

Jag blir serverad frukost på sängen i princip varje lördag. Ja, jag vet. Det har bara blivit så, att det har blivit till nästintill en rutin, det som från början präglade någon enstaka lördagsmorgon. Jag har aldrig bett att få frukost på sängen, han bara gör det. Varför kan man fråga sig? Av omtanke? Av snällhet? Om vi strävar efter att vara snälla mot andra så kan vi helt enkelt inte undvika att också göra gott för oss själva. Den goda gärningen gör vi därmed inte bara för andras skull utan också för vår egen.
 

Så jag sitter där i sängen och väntar med en hög med kuddar bakom ryggen, fluffigt täcke om benen och med paddan i handen. Jag hör hur det slamras i köket och känner den ljuvliga kaffedoften sprida sig ända fram till mig. Sedan kommer han in. Kaffe, juice, smörgås, ägg, ibland kokta, ibland stekta, någon gång har det hänt att han bakat scones till frukost, ibland har det slunkit med en frukt, hel eller i bitar. Älskar lördagmornar. Lyx, det är var det är.

 

Nu har jag köpt en bricka till honom. Är jag inte snäll så säg? Den är rund och råkar vara i perfekt storlek för att bära en lördagsfrukost från köket till sovrummet. *blink blink*

Tänk att det går att göra det mest vardagliga till en folkfest. Som att släppa ut korna på sommarbete. Där var hur mycket folk som helst. Det var gratis parkering, gratis mjölk, gratis kanelbulle och ohämmad sprittande glädje.

 

När det närmade sig påsk åkte jag ut till Vallby friluftsmuseum för att se om jag kunde fånga tuppen på bild och som jag vet bor där. Har sett honom förr; röd, ståtlig, högljudd och arrogant. Jag var ut i dagarna tre men lyckades inte. Han hade förpassat sig inomhus varje gång jag kom dit, jag kunde höra honom gala därinne. Retfullt.

 

Men där fanns getter. Speciellt två som jag till en början jagade, de brydde sig föga om mig och min kamera. Men så mutade jag dem med lite grönt gräs som jag rev åt mig och viftade med och se då vaknade deras intresse för mig minsann och det hela slutade med att de jagade mig. Jag var ensam där på sena eftermiddagen och sprang därifrån med hjärtat i halsgropen och två bräkande getter efter mig. Tupphelvete.

 

Ja då har vi inträtt den månad som håller det som förväntas mer pålitligt och förtroendefullt än föregående månad. April måste vara den månad, mer än någon annan, under vilken vädret minst vet hur det ska ge sig till känna; sommarhetta ena dagen, spöregn nästa, och den tredje med hagel som smattrar mot fönsterbläcket likt mannens fingrar på tangentbordet, för att sedan få för sig att avsluta med ett yvigt snöväder där snöflingor stora som femkronor fastnar på fönsterrutan där vi står med näsan tryckt emot och gapande undrar om det verkligen är snö, men jo, det är verkligen snö som faller - och allt detta inom loppet av några dagar. Vädrets ovisshet, det är den ovissheten som kännetecknar april.

 

Vi har gått vidare idag. Eller hur?

 

Idag är det första dagen i maj månad. Den månad då min förstfödda fyller år. Och min man.  Den månad som jag alltid minns som solig, varm och full av förväntningar. Det är liksom aldrig dåligt väder, åtminstone inte i den delen av minnet där maj finns.

 

Maj är också den månad som är början på min och mannens gemensamma årsringar. De ringar som blir fler och fler med tiden, de som vittnar om hur länge något funnits, hur länge något växt. När jag räknar våra ringar, som på ett träd, har vi campat ihop i åtta år. Inte så länge, förhållandevis, men för varje årsring ökar stabiliteten, styrkan, tilliten, kärleksfullheten, omtänksamheten, ömheten och vissheten. Tillsammans strävar vi åt samma håll. Vi ger varandra näring och på något sätt växer vi ihop. Vi växer mer vissa år och vi växer mindre andra. Men vi förvandlas, sakta men säkert, lik en väldigt gammal ek som stått pall för livet omkring och vädrets alla skiftningar, till slut till den som är ståtligast,  starkast och vackrast av alla.