Ja. Min förstfödda. Heeelt otroligt.

Och alltid fint väder den sista maj, alltid.

Söndag. Oj vad vi har varit i farten idag. Det har gått i ett. Vi har städat och då menar jag inte bara dammsugit lite utan städat på riktigt. Överallt. Noggrant. Vi har storhandlat, vilket vi inte gör tillnärmelsevis så ofta nuförtiden som vi gjorde när ungdomarna bodde hemma. Men idag gjorde vi det. Det känns gott att skåpen är välfyllda. Vi har tvättat. Vi har köpt nya sängkläder. Jag köpte nya skor. Och sedan har vi morsdagsfikat.

Tror bestämt jag ska investera i en sekatör, oj vilket bra redskap. Klipp klipp, snabbt och enkelt och vips hade jag med en megastor knippe syrenkvistar hem. Väl hemma ansades syrenkvistarna och ner i en vas och nu pryder den byrån i hallen. Så fint så.

Det är kväller. Nu ska jag vila.

Lyx. Det är definitivt en lyx. Så himla skönt att låta fossingar och händer få sig en genomgång hos proffs som varsamt men säkert ser till att vintertrötta fötter och fingrar blir lena, mjuka och fina som ja jag vet inte vad. Det har jag unnat mig idag.

Nu ska  jag åka och träffa den finaste av nioåringar och den goaste av treåringar. Och hörrni - det är ju lördag!

Fredag. Vi är framme.

Mannen min och jag sitter ofta vid varsin dator på kvällarna, vi sitter i samma rum med ryggarna mot varandra. Det smattrar i tangentborden och ibland snurrar vi ett halvt varv på stolen för att titta på den den ena eller den andras alster. Idag har vi stämt träff i soffan klockan 21.00. Jag är redan försenad. Så därför kära ni säger jag inte mera idag. Vi  hörs imorgon.

Tisdag. Lång och långt ifrån de dagar man vill vara nära, eller vill vara i.

Blåsigt så blåsigt ute. Regn. Mörkgrå himmel och regn som smattrar mot fönsterrutan, det är så rätt på något sätt - på en tisdag.

På vår gata har vi en syrenbuske som hänger långt utanför staketet som omgärdar trädgården den bor i och den bågnar långt över trottoaren. Den är mörkt mörkt lila och doftar ljuvligt. Får man plocka från den? Säg att jag får det. Jag vill så gärna plocka en stor bukett och bära upp för tre trappor och låta den pryda mitt hem. Men. Om jag hade en trädgård och en sådan syrenbuske så skulle jag bli mäkta förvånad om jag såg någon vilt främmande börja plocka från den. Tror jag att jag skulle bli.  Så denna tisdag tittade jag lite, nosade lite och lät den sedan vara. Men kanske en annan dag. Kanske.

Jag gillar måndagar. Måndagar är snabba dagar. Måndagar är alerta och vakna dagar. Måndagar är dagar fulla med energi.

Att komma hem till dessa vackra rosor gör inte måndagen till en sämre måndag. Definitivt inte.

Jag var en kort sväng till lilla byns eget lilla Tullhus, som inte längre är ett tullhus utan en butik där det säljs kläder, skor, inredningsprylar och lite möbler. Lokalens tidigare funktion har gett butiken dess namn, Tullhuset Livning. Idag hade de celebert besök. Min favvohollywoodfru Maria Montazami var där. Denna långa, ståtliga och godhjärtade donna var konferencier för dagens modevisning som gick av stapeln utomhus på butikens terrass. Solen sken men det blåste rejält och MM tyckte vi skulle "hålla i skorna".

Efter modevisningen var det bara att tillsammans med miljoner andra kliva in i butiken och shoppa. Vilket jag också gjorde. De har så mycket fint i den butiken och habegäret gjorde sig omedelbart tillkänna, så fort jag klev innanför dörren närmare bestämt. En jättesöt vit somrig blus med rosa detaljer och en tunika med fransar  landade i min påse. Jaha? Jo ni förstår att det är nämligen så att 10% av Tullhusets intäkter idag går till cancerforskningen. Detta var jag med och bidrog till - till cancerforskningen. Hur bra är inte det va? Kan ju inte vara bättre för på det här sättet blir alla nöjda. Eller hur?

Om man ville kunde man få en autograf och kanske ett foto av MM och det hade jag velat, inte autograf men ett foto på oss två hade varit kul, eller? Men i vilket fall så var det en jättejättelång ringlande kö till MM:s bord och den avskräckte, såå roligt var det inte, det fick vara. Jag trampade hem istället - med lite kläder och en god gärning i cykelkorgen.

Då har jag avverkat årets första millopp. På Djurgården i storstan. Redan efter en kilometer tänkte jag att det hade räckt om jag anmält mig till femkilometersloppet, tänk att jag då hade nio kilometer kvar. Jobbigt. Jag pinnade emellertid envist på och kom till slut i mål. Hur det gick? Tidsmässigt åt helsike (nåja) men mentalt var det inspirerande och jag längtar till imorgon när jag ska ta en runda igen. Det går att springa liiite fortare och samtidigt kippa mindre efter andan. Som mannen min sa "Du har ju inte toktränat direkt". Han är ju snäll han.

Uppvärmningen missade jag helt då jag stod i den jättelånga kön till bajamajorna när den pågick. Jag hade också tänkt löpa med musik i öronen, så som jag brukar, men det hann jag inte heller med att iscensätta. Istället fick jag lyssna på flåsandet, både mitt eget och andras, grusknastret och hejaropen längs vägen, bland annat  till den killen som skrek "ta en taxi" när jag "svischade" förbi. Lustigkurre där.

Jag hade dock en alldeles egen hejarklack med mig. Det var mannen min, tillika kameramannen och det var dotter min. Det räckte gott, den hela långa milen. Om jag är nöjd med loppet? Absolutely att tant är! Om jag kan bättre? Absolutely att tant kan!

Unge man! ;-)  Hoppas du får en rolig, lärorik och inspirerande kväll här

Jag räknar ju såklart  med att få ta del av det hela på ett eller annat sätt - jaaa jag vet att denna present inte är heeeelt osjälvisk. Hihi. Ha en extra bra supertoppendag idag mannen min!

Jag vägrar. Det är hockey på TV. Vem vill se hockey på TV, i maj? Inte jag. Inte någon annan månad heller för den delen. Så därför och precis bara därför lägger jag in en bild på en hög med munkar. Och? Det är ju chokladmunkar.

Jag kan berätta för er att de var hur färska som helst, i princip direkt från ugn och enklare att äta än de sockrade. De gick åt i ett nafs. Hiskeligt fort. Ja alla utom en. En solo single munk blev kvar på fatet och den låg kvar där sena eftermiddagen, väl innesluten i en påse. Jag gick förbi den då och då. Undrade stilla om det inte var någon som skulle fastna för frestelsen eller bara helt enkelt förbarma sig över den sista ensamma munken och äta upp den. Ja det undrade jag.

Plötsligt så händer det, som de säger i Trissreklamen. Och det var precis vad som skedde. Helt tvärt var den ensamma munken borta. Borta! Det var inte jag som åt upp den, det tror mina kolleger, det vet jag  att de tror men jag tog hem den till mannen min. Jag serverade den till honom på ett äppelfat. Han åt den liggandes på sidan i soffan. Jag kunde höra på grymtandet att den var till belåtenhet.

Nog med trams om munkar. Imorgon ska jag till dalarna.

Tant är nöjd. Två gånger denna vecka har det blivit en mil. Grön mil. Jag går i de brutala branta uppförsbackarna men för övrigt joggar jag hela vägen. Springer gör jag inte, det är att ta i. Än så länge springer jag inte. Men snart så.

Det är ju så sanslöst underbart skönt väder, helt perfekt att jogga ute nu. Är glad att jag nötte på löpbandet alla dessa mörka vinterkvällar. Är oerhört glad för det.

Nu ska jag kasta mig ner i soffan och kolla på en av semifinalerna i Eurovision Song Contest. Får se om jag måste ta fram skämskudden eller inte. Jag tänker för övrigt inte röra mig någonstans ikväll, jag ska fortsätta och vältra mig i soffan med täcket i ett virrvarr runt kroppen, hela kvällen, jag ska ligga där och dricka grapefruktjuice och insupa Runners World som damp ner i brevinkastet idag. Fett.

Idag har det varit vi i 5 år, just idag. I hela 1825 dagar har du varit mannen min. Jag har varit din. Tack.

Hur det började? Kan inte förtäljas här...

Jag lagade mat när mannen min kom innanför dörren hemma - han höll på att ramla baklänges. "Du måste vara bra hungrig" sa han med sitt bredaste leende, så brett att skrattgroparna blev djupare än ever. Men så var icke fallet. Sonen min var hem en sväng och han var nyklippt. Lät sig till och med  fotograferas. Hans besök gav mig energi, tänk så lite det behövs ibland, så lite.

Jag är sugen på något gott att äta just nu. Med något gott menar jag något onyttigt gott.  Ni vet, inte äpple. Men vi har inget onyttigt gott hemma. Nej, det har vi inte. Jag har letat. Ibland gömmer mannen min sånt på något för honom lämpligt ställe, att ta fram vid något lämpligt tillfälle, men jag hittade inget, den här gången, eller så har han hittat på ett nytt klurigt gömställe. Den rackarn.

Tror jag tar mitt äpple och bäddar ner mig i soffan, sätter på TV:n och hoppas det är något lättsamt däri att slötitta på. Typ de där två hela och en halv karlarna. Det går ju ofta, gamla och nya avsnitt blandat om vartannat, ibland är den halva mannen i målbrottet och lika lång som de hela männen och ibland är han verkligen halv.

Och vart tog värmen vägen? Det är så kallt ute nu. Jag är kall ända in i märgen. Burr. Det är som om kylan blåser rakt in genom väggarna. Blir man varm utav äpple? Tror inte det va?

Åh! Nu kom jag på! Det är ju Desperata husfruar ikväll på TV. Det blir man varm av, ända in i märgen. Så får det bli. Äpple och husfruar.

Behöver inte säga något.

Hu vad kallt och blåsigt det varit idag! Vi var ändå ut till en väns torp där vi fikade, åt mat och tog en promenad till Askövikens naturreservat där vi klättrade upp i det höga tornet för fågelskådning. Inte för att fågelskådning tillhör mitt största intresse direkt, ja inte intresse alls men jag ville ändå se utsikten från det nästan tio meter höga tornet. Och det var fint. Men kallt. Och blåsigt. Just idag var det mest skrattmåsar där, lite svåra att se men vi hörde dem desto mer. Det var ett himla liv på dem helt enkelt.