Söndagen har tillbringats hos bestarna i Sigtuna. I stallet var det fullt med flickor, stora som små, som donade och grejade med allt som måste donas och grejas i ett stall. Vädret var ju även idag helt fantastiskt och jag är övertygad om att det var en anledning till att till och med jag stod på stallbacken och njöt, annars smyger jag mest omkring och försöker hålla mig undan, särskilt undan flickornas stora kärlekar, ja jag menar hästarna såklart.
Den börjar nu. Den bästa tiden. Det är nu den tiden när naturen vaknar till liv, som om den varit Törnrosa och sovit i 100 år. Det är den tiden när alla restauranger pockar på vår uppmärksamhet genom att ta fram borden och stolarna och tycka att vi ska sitta ute istället för inne, visst, med filt över knäna men ändå. Det är den tiden när de tjocka vinterjackorna byts ut mot tunnare plagg och vinterkängorna flyttar ner till förråden för att inte tas fram på en överskådlig tid. Det är den tiden då alla trädgårdar ska rensas från det som vinterdvalan fört med sig och därigenom förberedas för färgexplosion, blomstring, grön gräsmatta och barfota fötter. Det är den tiden när grillarna ses över, kanske till och med premiärgrillas på. Det är den tiden när bilarnas däck ska bytas från vinter till sommar.
Det är den tiden när jag börjar tänka solglasögon, skira klänningar och mjukglass. Jag börjar tänka på min cykel, dags att ta fram och se över den. Balkongen, vilka färger ska jag välja i år? Kan jag slippa vaxa balkongplåten? Köpte vi inte ny balkongmatta förra året? Luften andas ord som semester. Ja, den bästa tiden börjar nu.
Igår köpte vi matsäck och åkte till Tidö slott, jag och mannen. Mumsade i oss sittandes på murkanten. Likt blåsipporna på marken vände vi våra ansikten mot det håll solskenet och värmen kom ifrån. Så njöt vi av en ledig dag. Så soligt och härligt så man trodde knappt det vara sant. Men det var det.
Kom ihåg, idag är den dagen när klockorna ställts fram en timme. Sommartiden är här.
Hejhopp bloggen, det var länge sedan vi sågs. Men nu ses vi - hej!
Idag är det ju den dagen, ni vet den där då man ska ta fram våffeljärnet ur sin gömma och faktiskt använda den. Har man inte gjort det någon annan dag så är det dags idag. Detta hade jag helt glömt bort visade det sig när vi fikade på jobbet i förmiddags och våffeldagen kom på tal.
Ove, kontorets största och mesta godisråtta avslöjade då att han i bilen faktiskt hade ett jättegammalt våffeljärn liggandes, det var på väg till återbruket som ligger precis vid kontoret. Så var gör vi en dag som denna? Jo Ove hämtar järnet från bilen för en mellanlandning hos oss och jag går till affären och handlar våffelmix, drottningsylt, grädde, rödlök, chreme fraiche och stenbitsrom. Mycket nöjda gör vi alla sedan, lagom till eftermiddagsfikat, denna dag rättvisa.
Men alltså; har ni smakat detta bröd? Så gott. Jag kan utan problem smälla i mig ett helt paket, jo det är sant, ett helt paket. Nej, jag överdriver inte. Så gott är det. Utan att blinka slinker det ner som vore det en 200-grams chokladkaka av den sötaste och kaloririkaste sorten. Ni måste prova.
Överraskningar. Det är alltid roligt med överraskningar, eller hur? Jag tänker idag få min man att tappa hakan, att ramla av stolen, att smälla av i pur chock. Jag ska nu nämligen ila iväg till köket och börja laga mat. Japp, idag ska han få sätta sig vid dukat bord.
Helgen har varit lugn och fin, ja bortsett från virvelvinden som drog genom vår tillvaro i hast, den virvelvinden som var påfallande lik dotter min. Vi kände draget, det gjorde vi. Glad och fnittrig tillsammans med två vänner kom hon sent på lördag eftermiddag för att ganska snart försvinna iväg på nya äventyr, kvar stod jag i dörröppningen och försökte rätta till håret. Nåja, den sortens vindar ger mig energi och ett leende på läpparna.
Men vädret hörrni, det underbart soliga vädret, som jag väntat! Tog en promenerad ner till hamnen och det var länge sedan jag såg Mälaren så upprörd. Vårvindar månntro?
Ny vecka på gång och i morgon bitti blåser vi igång den - håll i er!
Laddar inför en ny vecka. En ny vecka som börjar med en resa. En resa till det ställe där jag varit många gånger förut, dit det tar 3 timmar att bila på en väg som börjar bli välbekant, dit jag åker på den ensliga sträckan som kallas Bergslagsdiagonalen. Där kommer jag att träffa de människor som vill att jag ska komma dit bara för att ge dem mitt stöd, för att ge tips och råd och för att inspirera.
