Ja här gör vi inte många knop idag. Vi slappar och laddar för en ny arbetsvecka, en lite kortare arbetsvecka än vanligt, påsken knackar ju på. Åhej vad tiden rusar...
Regnet strilar utanför, och ska det göra det någon dag så är det just en söndag.
Men vart tog det fina vintervädret vägen? Eller för den delen det fina vårvädret? Sååå rått och kallt ute, blåsigt och grått. Huga.
I vilket fall tog vi bilen och kameran och åkte till Gäddeholm och tog en fika. Sedan styrde vi kosan till Frösåkers brygga. Där var det stiltje. Det var tyst, kallt, kontrastfattigt men fullt med spännande saker att titta på. Jag har ju varit där flera gånger tidigare, med jobbet, på julbord, konferans osv. För varje besök tillkommer båtar och hus. Stället liksom växer.
Vi steppade också ut på bryggan till vilken vi en gång för flera år sedan, i början på vårt förhållande, mannens och mitt, var på utflykt. Jag hade gjort iordning jättegoda smörgåsar med massa gott pålägg och jag minns att mannen åt med god aptit, ja jag med. Vi löste sudoku, vi solade, vi badade i det kalla vattnet och vi försökte lära känna varann. Nu var bryggan täckt med snö, hal, kall och öde. I sommar måste vi göra om det tänker jag, ja inte lära känna varann men det andra.
Vilket härligt väder. Trots att det blev vinter igen när vi som mest längtar efter vår. Tog en promenad och fotade lite. Vi bor så nära Mälaren att det är svårt att inte gå ner till hamnen och alla båtar, där vissa av dem legat i hela vintern.
Säga vad man vill om vintern, den som vi trodde var förbi men som nu retas med oss; den är vit, den är vacker, den är solig och förvandlar en grå himmel till härligt blå.
Denna bukett med tulpaner har hållit sig i en vecka. Jag kan inte minnas att jag någonsin fått tulpaner att stå sig så länge, kan ha hänt såklart, men inte vad jag minns. De stod upp in i det sista, trots att bladen skrumpnat och börjat falla av, de stod upp. Det enda jag gjort som skiljer sig från vad jag brukar göra är att fylla på vatten varje dag, lite nytt vatten varje dag. Och därtill har jag ställt dem på en plats något svalare under nattetid, dvs på golvet framför vår balkongdörr. Det är allt.
Jag och tulpaner. Det har legat lite i dvala under vintern, mitt förhållande till tulpaner. Känner nu att det vaknar till liv, kärleken gror, och det är det allt längre dagsljuset som göder den.
På samma sätt gör även fotograferandet det, vaknar sakta till liv. Mörkret har inte lyckats ta död på lusten att fota, mörkret har brottat ner den men inte dödat.
Lust och energi; har såklart med ljuset att göra, det uuuunderbara ljuset som äntligen ger sig till känna utanför arbetstid även på vår breddgrad. Visst känner ni det också?
Det är så härligt med dagsljuset som sträcker sig tidigare och senare för var dag. Asfalten är ljusgrå, grusig och dammar för varje steg. Vinden tar i extra mycket, sådär väldigt bestämt, som om dess enda uppgift är att blåsa bort resterna av vintern. Naturen är brun, brun och brun.
Har varit i Trondheim igen. De övriga gångerna har det varit i november eller december, den årstid då det varit mörkt och trist, inte ens snö har de haft då som kunnat lätta upp det hela lite. Jag upplever att jag inte sett någonting av Trondheim trots att jag varit där i dagar varje gång.
Men nu. Nu var det lite ljusare, så pass att jag hann ut en kväll, en halvtimma åtminstone innan mörkret sänkte sig. Det räckte för att jag skulle hinna ta en sväng i närmaste omgivningen. Alltid något.
Annars är det mest jobb. Intensivt. Så mycket som möjligt ska hinnas med nu när jag ändå är där på plats. Språket går att förstå bättre och bättre för varje gång, startsträckan blir kortare och kortare.
Till lunch bjuds det på smörgås. Och en dag intogs den i sällskap med en fransk norrman. Norska med fransk brytning kan ju skrämma vilken svensk som helst. Jorå.
