Jag vägrar. Det är hockey på TV. Vem vill se hockey på TV, i maj? Inte jag. Inte någon annan månad heller för den delen. Så därför och precis bara därför lägger jag in en bild på en hög med munkar. Och? Det är ju chokladmunkar.

Jag kan berätta för er att de var hur färska som helst, i princip direkt från ugn och enklare att äta än de sockrade. De gick åt i ett nafs. Hiskeligt fort. Ja alla utom en. En solo single munk blev kvar på fatet och den låg kvar där sena eftermiddagen, väl innesluten i en påse. Jag gick förbi den då och då. Undrade stilla om det inte var någon som skulle fastna för frestelsen eller bara helt enkelt förbarma sig över den sista ensamma munken och äta upp den. Ja det undrade jag.

Plötsligt så händer det, som de säger i Trissreklamen. Och det var precis vad som skedde. Helt tvärt var den ensamma munken borta. Borta! Det var inte jag som åt upp den, det tror mina kolleger, det vet jag  att de tror men jag tog hem den till mannen min. Jag serverade den till honom på ett äppelfat. Han åt den liggandes på sidan i soffan. Jag kunde höra på grymtandet att den var till belåtenhet.

Nog med trams om munkar. Imorgon ska jag till dalarna.