Vi har ju varit i Grekland tidigare och alltid sett till att åka på en sådan där utflykt med en liten fiskebåt av trä som puttrar fram över vågorna och där alla sitter precis hur och var som helst på båten. Det är trång och nära men gemytligt och familjärt. Man gör oftast minst två stopp för att bada och se på något utöver det vanliga, till exempel en grotta eller en övergiven stad eller liknande. Alla äter på båten och alla badar från båten. De har varit helt underbara dessa utflykter. 

 

En sådan utflykt ville vi göra även denna gång. Och det gjorde vi också, till ön Gramvousa, men med en båt stor som en mindre finlandsfärja och som rymde 998 andra turister. Det var ett stycken badstopp på två och en halv timma, och den var i en karg lagun (Balos Bay) till vilken hela båten tömdes på folk och vars strand var stenig och långgrund. Vattnet var härligt himmelsblått men en del vattenväxtlighet dämpade min entusiasm (bottensörja gillar vi inte, det ska vara klarblått och bara sand så långt nere ögat kan se, och det var det ju också när man tagit sig förbi geggan). Vi satt på den hårda marken, brevid en familj vars lilla pojke (ca 8 år) skrek och grät högljutt hela tiden, det hände något med hans tå och hans pappa försökte på ett för mig obegripligt och obekant språk tala den stackars pojken tillrätta. Antingen var pojken den mest gnälliga jag hört någonsin eller så hade han stukat tån eller liknande, och då hjälper ju inte förmaningar och prat. Men innan detta badstopp gjorde vi ett annat stopp. Under detta andra stopp gjorde vi en helvetesbergsklättring på ön Gramvousa.

 

Ön är känd för sin venetianska borg, byggd 1579 och beläget på en höjd av 137 meter. Reseledaren varnade människor med flippfloppsandaler och dåligt hjärta att bege sig dit upp och ingetdera av dessa hade vi. Från båten såg det inte så farligt högt eller jobbigt ut. Det är klart vi ska upp där och kolla, det ser ju ut som det finns trappsteg till och med, hur jobbigt kan det vara? Eeeh...

 

Alltså.

 

I en lång rad likt ett lämmeltåg trampade vi alla glatt iväg uppåt, och uppåt och.... uppåt. Den redan lilla stigen blev smalare och brantare, trappstegen försvann och stånk och stön tillkom. Svetten forsade garanterat på varenda kotte, liten som stor och på vissa litervis. Lite varstans längs vägen stod folk i små klungor och vilade sig. Då och då kastade jag ett öga upp mot borgen vi var på väg till och för varje gång kändes det som att vi kanske borde stannat därnere och badat istället. Men vi kom upp till slut, det gjorde vi och kände oss synnerligen nöjda med vår bedrift, för det var vad det var, en bedrift. 137 meter är högt när man tittar rakt ner men när vi höjde blicken och tittade ut så var det en vidunderlig utsikt, värd varenda svettdroppe.

 

Vägen ner var inte alls tillnärmelsevis lika jobbig men benen vara skakiga när vi senare entrade båten för att åka tillbaka. Hur som haver så var det en minnesvärd dag på alla sätt och vis.