Mannen min och jag åkte ut på landet igår, jag ville så gärna plocka lite Lupiner. Helt plötsligt såg vi dem, där vid vägkanten, mest lila Lupiner men även några rosa och en och annan vit också. Mannen min stannade snällt bilen, jag klev ur och stolpade raskt in i buskaget och började plocka.

Helt plötsligt kraschade det till under min gummistövel och jag tittade ner. Iiiihhh, det bara kryllade av stora ljusa sniglar med de slemmiga bleka kropparna utsträckta och tentaklerna spretande åt alla håll. Jag hoppade snabbt därfrån, bakåt, i samma spår som jag gick in i buskaget. Att jag inte såg dem tidigare? Men jag var så fokuserad på Lupinerna så jag missade sniglarna helt. Bor man på landet är man säkert van vid dem men för mig var det en smärre chock att se så många på en och samma plats. Några fler Lupiner blev det inte men jag behärskade mig och tog lite kort (på behörigt avstånd, de är ju tack o lov inte kända för sin snabbhet)  innan jag klev in i bilen för att åka därifrån.

Jag är inte rädd (som i skräckslagen) för just någonting, vad jag vet. Men det finns säkert saker jag är rädd för, jag har bara inte blivit utsatt för dem ännu. Men. Är det något jag får mardrömmar av så är det sniglar, daggmaskar, blodiglar och den typen av gummiaktiga slibbiga små djur. Är jag stressad, eller trängd på något sätt så är det de djuren jag drömmer om. De krälar på hela min kropp, helt eller delvis under huden och jag drar i dem i panik för att få bort dem men de bara åker tillbaka in som en gummisnodd. Usch.