Vilken härlig måndag det varit idag! Det regniga vädret utbyttes mot en riktigt ljus fin eftermiddag och kväll. Solen sken ännu när jag kom hem från jobbet, kände energin flöda. Jag bytte raskt om till min träningsoutfit, ja mina vanliga träningskläder alltså. Fick sådan lust att åka ut till spåret och se om det går att springa där eller om det ännu är snö och is kvar.

Men åh vilken lycka! Grus bara grus, ingen is, ingen snö, bara fuktigt grus. Ljust ute, helt vindstilla och jag började sakta jogga, vilken känsla! Det var nästan ett halvt år sedan jag var här sist, då var det mörkt, det var glest med andra löpare och jag började bli rädd att springa där alldeles ensam. Men nu.

Nu ljöd Robyn i öronen, "...and it hurts with every heartbeat..".  Det kändes så bra! De stod kvar de där välbekanta bänkarna, papperskorgarna och husvagnarna. När jag kommer till husvagnarna vet jag att det vänder, det vänder tillbaka och det går uppåt, sakta sakta. Till och med de välbekanta kurvorna var kvar, allihop. Belysningen tändes strax innan klockan åtta, lamporna lyste gula och hade ingen större effekt, det var redan ljust.

Hello spåret, goodbye löpband!