Älskar våren, det är enligt mig den bästa årstiden, när den gråbruna naturen får färg och dagsljuset håller sig kvar allt längre och längre. Helt underbart.

 

Men nu är det höst. Nog så vackert och härligt, i alla fall dagar som denna.

 

Förra veckan bodde jag här två nätter, i ryttmästare Gyllenbergs svit, med nr 216 på dörren. Ibland ska man ha lite tur också.

 

Nåja, det var förra veckan det. Nu knackar måndag på dörren och därför laddar vi för en ny vecka, och det gör vi som vanligt hemma  i soffan.

 

Tre helger senare är det färdigt. Ljust och optimerat. Utrensat och med plats kvar att återigen fylla på. En belysning som tänds när vi öppnar dörren och som släcks efter 30 sekunder av stillhet, bara av sig självt sådär. Fantastiskt!

 

Kvar att göra, ja det är klart, vi har kvar det där ni vet, att kånka ner alla verktyg, för stora att förvara i skafferiet, till snickis i husets källare, det gamla skåpet ska släpas ner, överblivna färgbyttor, spackel och liknande. Men det tar vi när vi kurerat oss från maginfluensan som vi båda erfar just nu. Men nedan följer förvandlingen, och vi tar det från början; tillåt mig presentera - det nya skafferiet tre trappor upp.

 

Vi har ett gammalt skafferi i anslutning till vårt kök, ni vet ett sådant där man kan gå in i, typ som ett walk in closet men ett skafferi istället för en garderob. Väldigt bra är det emedan inte särskilt stort, en meter brett bara men hela tre meter djupt. Vi kan gå in där båda två samtidigt om vi skulle behöva det men vi får gå in i rad så att säga, den som går in sist får gå ut först, enligt principen LIFO (Last-In, First Out). 

 

Att kalla det för skafferi är lite felaktigt då vi använder det till så mycket mer, inte bara mat utan även verktyg, kläder, alkohol, skor och städgrejer som dammsugare, ja dammsugaren står där, var skulle den annars stå?

 

I många år har skafferiet varit målat med restfärger vilket gjort taket rött, väggarna blåa och till det ett gult plastgolv - herre min jee -  ja ni hör ju, det trendar inte in i något årtionde. 

 

Nu har vi äntligen tagit tag i det hela, ett nätt litet projekt kan man tycka, men, som vanligt,  små utrymmen kräver noggrann planering, allt måste mätas, måttas, mätas och måttas igen, det får inte vara för brett, inte för högt, det får inte vara för långt eller för smalt. En utmaning är det att beräkna och planera så vi får ut så mycket som möjligt av det lilla men naggande goda utrymmet. 

 

Vi har i alla fall målat allt, vitt så klart. Vi har bytt ut golvet, vi hade ett paket med golv kvar från vår köksrenovering så det fick bli samma golv som i köket, och det räckte precis, 40 cm till godo. Vi har kapat golvlisterna, hela 9 bitar och sammanlagt 18 vinkelsågningar. I morgon kommer elektriker och sätter upp två taklampor (plafonder) istället för den glob som satt nära dörren och som inte hjälpte ett dugg när vi skulle hämta något längst in. 

 

Kvar att göra innan vi kan börja flytta in och sätta upp våra saker är hyllsystemet som ska vara längst in. Ett bättre, stabilare och optimalare än det som var där innan och som vi nu rivit ner. Inte helt enkelt att få till det, då vi måste ta hänsyn till det lilla fönstret och elementet som finns längst därinne. Men vi löser det och det kommer bli så bra, så jättebra.

 

Så här såg det ut innan, men efter att vi tagit ut allt, bara så ni vet vad vi hade att jobba med. Kommer visa mer bilder när det är klart. Men för nu; låt mig presentera skafferiet tre trappor upp.

 

I helgen som liggr bakom oss tog vi fika med och drog till Asköviken. Där tänkte vi upp i tornet och fota fåglar, mannen ivrig att testa sitt nya objektiv. Men där det vanligtvis skränar så mycket att man knappt kan prata med varandra var det tyst och öde, några flygfän såg vi inte. Regnet droppade över oss, utsikten var grådassig och blek.   

 

Vi fällde upp paraplyet och gick till bilen. Där, vid hagen intill, stod ett gäng fyrbenta vänner.

 

Härligt med närheten vi har till Mälaren, bara gå vår gata rakt ner, några enstaka minuter,  så kommer vi fram. 

 

 

........en djurpark alltså. Å ena sida tycker jag synd om djuren där, hur stora och välskötta deras inhängnader än är, å andra sidan betalar jag för att gå och se dem, eller hoppas se dem kanske man ska säga, det är ju inte helt självklart då de mycket väl kan ligga någonstans i sin crib och vara osynliga för besökare. 

 

Nåja. Vi har varit i den där parken en gång tidigare, det var i januari för två år sedan. Parken var då klädd helt i vit bomull och av björnarna såg vi inte så mycket, såklart. Nu i juli såg vi dem desto mer men alltid med ett stängsel i vägen, eller som skydd är väl en mer korrekt benämning, en ganska väsentlig skillnad är det mellan ett stängsel i vägen och ett stängsel som skydd, i alla fall när det gäller mellan björnar, tigrar och oss människor. Eller hur?

 

Ja då har vi sent omsider kommit fram till de sista bilderna från vår alpresa. Vassegoda.

 

Här kommer lite blandade bilder. 

 

Vattenfallen ja, vi var faktiskt till 2 stycken, på två olika dagar. Den ena låg i systerbyn Kaprun till vilken vi åkte buss och sedan promenerade längs floden till vi kom fram till ett lite mindre vattenfall men inte desto mindre spännande. Vi blev glatt överraskade av hur fint det var ordnat med trappor längs med fallet som ringlade sig bland klipporna. Det andra vattenfallet åkte vi ånglokståg till och det var betydligt större och låg längre bort men var oerhört pampigt och mäktigt. Och mera turistigt. 

 

Det regnade den dagen vi anlände och det regnade den dagen vi for hem. Sedan kom det någon skur en eftermiddag eller två men för övrigt var det strålande väder och vi lyckades pricka in jättefint och varmt väder under alla våra utflykter och aktiviteter. På eftermiddagarna badade vi, det gjorde vi, men inte i sjön utan i hotellets pool. 

 

Hotellet vi bodde på hade cyklar tlll låns, så en dag gjorde vi det; lånade en varsin cykel och i det vackra soliga vädret trampade vi runt i flera timmar och njöt av motion, god lunch och vackra vyer.

 

En annan dag tog vi ett gammalt ånglokståg till ett ställe som hette Krimml. Resan med det tåget tog 2,5 timmar, och målet var att komma till det ställe där det fanns ett stort vattenfall, och som enligt turistbroschyren är europas största och i världen den 5:e största, hur de nu mätt det? En annan dag åkte vi buss till byn brevid, Kaprun, och där promenerat en bit till en annat vattenfall, mycket mindre men ändå jättefint. Mer om vattenfallen i nästa inlägg. 

 

Ja då har vi varit där, en hel vecka, i de österrikiska alperna i den lilla orten Zell am See. Nu, en miljard bilder senare sitter jag här och försöker strukturera upp dem och alla intryck. Hur ska jag visa er vilken fantastisk vecka vi hade? Går nog inte helt riktigt men jag kan alltid försöka att ge er en liten glimt i alla fall. Har delat in veckan i flera inlägg, här kommer första. Den innehåller diverse utsiktsbilder, fotade på vår väg ner för bergen. 

 

Cykel-SM i Västerås. Där var cyklarna och där var vi. Det pågick i flera dagar med olika typer av lopp, för juniorer och för seniorer, linjelopp och tempolopp. 

 

På lördagen sken solen från en klarblå himmel, det var en riktigt härlig sommardag, kanske lite väl varmt för damseniorerna att cykla runt i Västerås varv efter varv i 12 mil, gissar jag. Dagen därpå var det herrseniorernas tur, 18 mil, varv efter varv - i spöregn. Inte lika skönt.

 

Jag har massor av kort därifrån, nedan följer några.

 

Nu när mannen min också är med kamera så fotar vi allt som rör sig, näe skojar bara, men det blir intensivare när det händer något i stan eller i stan runtomkring, och det gör det hela tiden. Där det händer där är vi.

Behövs inte så många ord. Om du frågar mig.

 

Semester. Fint ord.  Snart här. Efterlängtad och behövd.

 

Grand National på Österängen i Strömsholm. Förra helgen, och jag har massor med bilder på de galopperande hästarna men har besinnat mig och valt ut några. Här kommer de.

 

Där har jag varit i dagarna två. Lååångt söderut i vårt avlånga land. Underbart att köra bil denna årstid. Sverige är så vackert! Och så långt! Och har så mycket skog! Jag får ofta sådan lust att stanna längs vägkanten och ta  kort men när man kör på de stora europavägarna så går ju inte det. Men jag ser många motiv jag skulle vilja fota.

 

I alla fall. Jag var på en promenad i Karlshamn på kvällen. Det var ljummet i luften och stora mörka moln tornade upp sig på himlen. Jag befarade att himlen skulle öppna sig och att jag skulle få ett eget Niagarafall på nacken. Men icke. Jag klarade mig. 

 

På väg hem sedan, dagen efter, åkte jag en annan väg, lite mindre, inte en auropaväg, och kunde därmed stanna till om jag ville, och det ville jag ju. Såg bland annat en maffig regnbåge som böjde sig ner från molntäcket och ner i ett fält som skiftade i grönt och gult och längst bort i horisonten ståtade vindkraftverken med sina mäktiga snurrande propellrar. Regnågen lyckades jag tyvärr inte fånga men jag fick en liten paus om inte annat.