Känner mig som en marshmallow just nu. Som skumgummi. Har för första gången på väldigt väldigt länge rört på mig. Tog den gamla hederliga femkilometersrundan på spåret. Och det kändes att det var ett tag sedan sist.

Jag är tyvärr en sådan där periodare när det gäller träning. Allt eller inget. Tar jag en "paus" på två veckor så är det kört, de två veckorna kan om jag inte ser upp bli många många fler. Den här gången har uppehållet varat i hela två månader. Men efter lite pepp av min boss imorse så är jag på G igen. Jee!

Nu är jag i vilket fall hungrig på mat men jag hör hur det slamras i köket så min hunger är med största sannolikhet snart avhjälpt. Hurra.

Hu vad jag laddade innan jag kom iväg. Vädret är perfekt. En halvtimma är kort. Och jag hade ingen som helst ursäkt. Det var bara att ge sig iväg. Tungt var det men så bra det känns efteråt. Och det är den känslan man ska sträva efter, det är den som motiverar.

Jag har ju slarvat med löpningen, ja nå alldeles kolossalt. Jag har slarvat i en månad. En hel månad! Men vad gör en månad om hundra år? Det är bara att ta nya tag.

5 kilometer blev det.

Då har jag avverkat årets första millopp. På Djurgården i storstan. Redan efter en kilometer tänkte jag att det hade räckt om jag anmält mig till femkilometersloppet, tänk att jag då hade nio kilometer kvar. Jobbigt. Jag pinnade emellertid envist på och kom till slut i mål. Hur det gick? Tidsmässigt åt helsike (nåja) men mentalt var det inspirerande och jag längtar till imorgon när jag ska ta en runda igen. Det går att springa liiite fortare och samtidigt kippa mindre efter andan. Som mannen min sa "Du har ju inte toktränat direkt". Han är ju snäll han.

Uppvärmningen missade jag helt då jag stod i den jättelånga kön till bajamajorna när den pågick. Jag hade också tänkt löpa med musik i öronen, så som jag brukar, men det hann jag inte heller med att iscensätta. Istället fick jag lyssna på flåsandet, både mitt eget och andras, grusknastret och hejaropen längs vägen, bland annat  till den killen som skrek "ta en taxi" när jag "svischade" förbi. Lustigkurre där.

Jag hade dock en alldeles egen hejarklack med mig. Det var mannen min, tillika kameramannen och det var dotter min. Det räckte gott, den hela långa milen. Om jag är nöjd med loppet? Absolutely att tant är! Om jag kan bättre? Absolutely att tant kan!

Tant är nöjd. Två gånger denna vecka har det blivit en mil. Grön mil. Jag går i de brutala branta uppförsbackarna men för övrigt joggar jag hela vägen. Springer gör jag inte, det är att ta i. Än så länge springer jag inte. Men snart så.

Det är ju så sanslöst underbart skönt väder, helt perfekt att jogga ute nu. Är glad att jag nötte på löpbandet alla dessa mörka vinterkvällar. Är oerhört glad för det.

Nu ska jag kasta mig ner i soffan och kolla på en av semifinalerna i Eurovision Song Contest. Får se om jag måste ta fram skämskudden eller inte. Jag tänker för övrigt inte röra mig någonstans ikväll, jag ska fortsätta och vältra mig i soffan med täcket i ett virrvarr runt kroppen, hela kvällen, jag ska ligga där och dricka grapefruktjuice och insupa Runners World som damp ner i brevinkastet idag. Fett.

Var ut en kort men ändå en sväng på spåret idag. Jag springer med musik i öronen, det hjälper till att göra löpningen roligare och musiken hjälper till att hålla glädjen, takten och energin uppe. Alltså inga ballader utan bara en massa låtar med tempo, dunka dunka och ja lite hets nästan, sova får man göra sen. Jag har en "running"-lista speciellt framtagen för att lyssnas på under löpning, funkar superbra för mig. Kanske för dig också?  Bland annat finns denna på min lista...

Vilken härlig måndag det varit idag! Det regniga vädret utbyttes mot en riktigt ljus fin eftermiddag och kväll. Solen sken ännu när jag kom hem från jobbet, kände energin flöda. Jag bytte raskt om till min träningsoutfit, ja mina vanliga träningskläder alltså. Fick sådan lust att åka ut till spåret och se om det går att springa där eller om det ännu är snö och is kvar.

Men åh vilken lycka! Grus bara grus, ingen is, ingen snö, bara fuktigt grus. Ljust ute, helt vindstilla och jag började sakta jogga, vilken känsla! Det var nästan ett halvt år sedan jag var här sist, då var det mörkt, det var glest med andra löpare och jag började bli rädd att springa där alldeles ensam. Men nu.

Nu ljöd Robyn i öronen, "...and it hurts with every heartbeat..".  Det kändes så bra! De stod kvar de där välbekanta bänkarna, papperskorgarna och husvagnarna. När jag kommer till husvagnarna vet jag att det vänder, det vänder tillbaka och det går uppåt, sakta sakta. Till och med de välbekanta kurvorna var kvar, allihop. Belysningen tändes strax innan klockan åtta, lamporna lyste gula och hade ingen större effekt, det var redan ljust.

Hello spåret, goodbye löpband!

En löprunda blev det idag, 8 km. Det var trögt men jag känner mig synnerligen nöjd nu. Det har ju varit soligt och fint väder idag men ack så kallt så kallt. Har sett ett flertal tappra människor jogga ute ändå, de är väl lika sugna som jag på att springa utomhus men de är tuffare än mig, jag valde att nöta på gymmets löpband. -3 grader och blåsigt var trots solsken inte så lockande.

Nu är det filmtajm, en thriller med snygga och duktiga Julianne Moore. Jag valde film och mannen min zappade  fram den med fjärrkontrollen. Smidigt.

Underbara solsken. Springa. Ute. Ja! På med löpardojorna, musik i öronen, fort ner för trapporna, ut på den soliga asfalten och sedan är det bara att ge sig iväg, nåja nästan i alla fall, soporna ska slängas först förstås.

Tre trappor upp, utan hiss, gör att vi inte springer upp och ner mer än vad vi behöver, det blir tillräckligt med rantande ändå. Vi passar på att ta upp och ner saker när vi ändå ska ut i andra ärenden, det innebär att vi ofta har minst ett kolli att släpa på när vi ska ut och väldigt ofta är det då soppåsen...

Men nu ska jag inte få det att låta som om det är jobbigt detta eviga släpande upp och ner, jo men nu får jag ju det att låta jobbigt, tänk Japan istället, DÄR skulle jag inte vilja vara idag, DÄR kan vi snacka jobbigt, usch stackare...

Det är 10 veckor kvar till mitt livs första mil-lopp, huga!. Jag har ett träningschema som jag följer, och detta följer jag slaviskt. På www.marathon.se har jag fått mitt träningsprogram. De påstår att jag ska klara en mil på 60 minuter om jag följer det. Nåja, vi får väl se.

Idag har jag sprungit 5 km på löpbandet i ganska lugnt tempo. Skyndade mig hem och körde styrketräning enligt:

3x30s Plankan
3x15st Ryggresningar
3x15st Tåhävningar
3x16st Sit-ups sneda
3x10st Armhävningar
3x6 Utfallssteg
3x20s Armpendlingar (Stå framför en spegel och pendla med armarna som när du springer fast med lite högre tempo för att öva in tekniken med armföringen)

När jag höll på med den sista övningen hörde jag mannen min skratta i soffan, han undrade vad jag höll på med? Vevade med armarna som en toka i köket, framför spegeln. Jag är glad att han inte skrattade tidigare, det hade jag gjort om jag varit han.

Har sprungit mina 5 km idag. Anmälde mig också till Midnattsloppet den 13/8 i Stockholm, då blir det springa av. Loppet är för mig ett mål och fungerar som en motivationshöjare.

Jag har också lagt märke till något lite underligt, eller ja underligt kanske det inte är men i alla fall. På mornarna kan jag inte springa innan frukost, det går jättetrögt, har försökt, ingen frukost=ingen energi,  men på eftermiddagen när jag kommit hem från jobbet och innan jag ätit middag så går det jättebra? Är lite smått hungrig när jag äntrar löpbandet på eftermiddagen, om man nu kan kalla kl.19 för eftermiddag, men känner mig snabb (nåja) och stark, konstigt. Morgontimma och kurrande mage är inte bra men eftermiddag och kurrande mage är bra. Jomenvisst är det väl lite underligt, är det inte?

Och medan jag ägnat mig åt mig själv och min löpning har mannen min handlat mat och även tillagat den, sicken kille va? Nu ska jag gå och äta, ett annat mål...

Ja då var det dags, ni fattar sambandet va? Fick påsen av dotter min, hon jobbar på ett konditori så hur gott var det inte? Innehållet i påsen är nu slut, oåterkalleligt. Det innebär en, nja snarare flera vändor på löpbandet, oåterkalleligt.

Så nu drar jag iväg, tjingalong!

Fick en pulsklocka när jag började prenumerera på Runners world. Jag har fått tre nummer av tidningen och igår kom klockan. Hade totalt glömt bort att jag skulle få en sådan. Tror inte att den är mycket att ha, är mycket skeptisk men jag ska ge den en chans i alla fall innan jag dissar den helt. Sedan när jag dissat den helt ska jag köpa en riktig pulsklocka.

Solen skiner! Idag fick det bli en löprunda ute. Jipiii! Visserligen blåste det väldigt mycket motvind första halva sträckan men det visste jag inte när jag startade och när jag vände för att springa tillbaka blåste det inget alls, det var faktiskt helt suveränt skönt! Lite halt och snöigt underlag ännu men fläckvis tittade asfalten fram, har aldrig gillat asfalt speciellt mycket men nu, nu så gör jag det. Detta var tredje löpturen denna vecka.  Och veckan är inte slut. Vi får se om det blir en fjärde löptur imorgon, vi ska ju på partaj ikväll...

Halloj! Vi är ju på rätt sida om året, så att säga, vi går mot ljusare tider och det märks redan tycker jag, heeelt underbart! Emellertid är det ännu mörkt när jag åker till jobbet och mörkt när jag åker hem. På grund av detta  springer jag inomhus på vardagar. Det är tristare men nödvändigt. Så nu kära ni är det gymmet som gäller. Ses!

Jag prenumererar på en löpartidning. Det är kanonbra om man vill få inspiration, det är vad jag får i alla fall. Så fort tidningen dimper ned i brevlådan så går jag och byter om till träningskläder, jag vet att mina ben vill springa innan jag ens hunnit till sista sidan.

I tidningen läser jag om människor som verkligen springer, om människor som genomför sin löprunda på säg 15-20 km, utomhus, i snön, i mörkret, i kylan.  Inte för att det går snabbt att lufsa runt i snön och halka omkring  utan för att det stärker en mentalt, springet finns inte bara i benen utan också i huvudet. Jag läser om människor som är över 80 år gamla och springer en mil om dagen! Fatta, en mil, varje dag, 80-åringar!

De får min lilla vända på 5 km inomhus att framstå som en uppvärmning. De ger mig lust att springa och hopp om att jag klarar en mil i maj. Kan de så kan jag!