Helt. Ofattbart. Härligt.

 

Vad?

 

Men vädret så klart!

 

Vi är såna stadsbor jag och mannen min, jag kan inte skylla på något annat. Jag skulle kunna skylla på total okunskap, ja dumhet rent utav, eller dålig fantasi.

 

Vi kan inte mycket om grodor eller paddor. Det blev jag varse i helgen, denna häpnadsväckande fantastiska helg med lång ledighet och underbar sommarvärme fastän det bara är april. Under promenaden i skogen längs med sjökanten korsades vår väg av dessa två paddor, en förälder och dess lilla barn. Hur gulligt?

 

Den stora paddan, föräldern, hoppade inte utan kravlade sakta tvärsöver stigen, lik en varanödla rörde den sig framåt på stela ben och med tröga rörelser ner mot vattnet. Den lilla, barnet, klamrade sig fast på ryggen med frambenen i ett fast grepp runt den storas hals. Ibland stannade de en stund för att fortsätta strax igen. Men jag var otålig och petade lite försiktigt på dem med en pinne för att få dem att fortsätta dit de var på väg, för att få dem att komma fram ur buskaget, vi är inte alls farliga eller tänkte göra illa, enkom ta lite kort om de bara ville vara så vänliga och kravla fram ur snåren. När jag petade till så skrek den lilla, inte ett  grymtande knarrande kväkande läte så som jag lärt mig att grodor låter utan till min förvåning så skrek den ett högt och gällt skri; iiiihhhh! Jag ryckte till och lät genast bli att vifta med pinnen. Väntade in paddorna, eller grodorna om de nu var såna, och till slut traskade de målmedvetet vidare och vi lät dem försvinna ur sikte.

 

På kvällen sedan la jag upp en grodbild på fejan och då blev jag informerad om att de två paddorna, eller grodorna,  minsann inte var förälder och barn utan de höll på med, tja, ni vet sådant där som djur gör för att dess art ska fortleva.

 

 

 

Idag är inte vilken dag som helst, idag är såpbubblans dag! Make a note!

 

Men my oh my vad det blåser ute! Inte riktigt läge för att blåsa såpbubblor men måste man så måste man.

 

Som blåa täcken brer de ut sig i den annars ännu ganska bruna omgivningen. De sticker upp ur marken, vänder sig mot den där gula och heta saken som hänger på himlen samtidigt som de viskar, jag hör dem, ...sommaren....snart...här...

 

Så spännande det kan vara, att för första gången i sitt liv få sätta sina tassar på jordens yta, på den bara solvarma marken. Att få känna vinden blåsa i den lurviga pälsen. Att få höra de torra löven prassla vid varje rörelse. Att se fåglarna retfullt sitta så nära men ack så oåtkomliga på trädgrenarna. Nyfikenheten övervann rädslan, precis som den ska, när man är katt och ute på sitt livs mest spännande promenad.

 

My oh my vilket väder! Vaknar tidigt, slår upp mina blå för att se att det redan är ljust ute, att solen redan skiner och till råga på det så är det helg! F a n t a s t i c!