Nu kommer ett mycket intressant inlägg. Var beredda! Hahaaa

Dessa kängor eller boots är köpta på Söder i Stockholm, i en butik som heter Flying A Vintage.

De är begagnade, ja faktiskt väl ingångna. Väldigt väl ingångna. I Vietnam sägs det. Av små vietnamesiska soldatfötter.

De är svarta och blanka. Lädret är tjockt och stenhårt. Stenhårda är också vecken på fotens ovansida och baksidan ska vi inte tala om, jag kan ha dem en dag sedan har jag sådana skavsår på hälarna att en dag till i dem inte är ett alternativ. Det enda som är mjukt i dem är plösen och  mina fötter. På skaftets insida står det något skrivet med tjock svart tuschpenna. Vad det står har jag ingen aning om, det kan vara bokstäver, det kan vara någon som fördrev tid med tuschpennan. Det är vackert i alla fall.

Jag gillar dem, mina svarta vietnamesiska boots, men jag undrar var de varit tidigare? Har de varit elaka? Har de plågat sin bärare svårt? Har de hjälpt bäraren att plåga andra? Har de burit sin soldat i berg, i träsk,  i djungel? Eller kanske på en stads asfalterade gator, tillsammans med hundratals andra likadana kängor, i takt, ett två ett två? Har de putsats med näsduk? Med tröjärm? Med saliv? Med tårar? Med blod?

Att de har använts råder det ingen tvekan om men hur det är mina kängors egen hemlighet.

Vi firar födelsedagar i dagarna tre. Jakob 78 år. Kalle 44 år. Ida 3 år.

Är lite trött efter gårdagens trevliga fest, men ska nog piggna på mig till i eftermiddag när det är dags för nästa tilldragelse. Någon löptur idag blir det ju då inte, det kan jag lugnt konstatera men kanske en promenad senare ikväll i alla fall.

Var ju nere på byn igår för att handla presenter och på vägen hem slank det med en bukett rosor. Fina. Fina.

Nu tror jag det får bli soffan en stund. Vi ses!

Solen skiner! Idag fick det bli en löprunda ute. Jipiii! Visserligen blåste det väldigt mycket motvind första halva sträckan men det visste jag inte när jag startade och när jag vände för att springa tillbaka blåste det inget alls, det var faktiskt helt suveränt skönt! Lite halt och snöigt underlag ännu men fläckvis tittade asfalten fram, har aldrig gillat asfalt speciellt mycket men nu, nu så gör jag det. Detta var tredje löpturen denna vecka.  Och veckan är inte slut. Vi får se om det blir en fjärde löptur imorgon, vi ska ju på partaj ikväll...

Halloj! Vi är ju på rätt sida om året, så att säga, vi går mot ljusare tider och det märks redan tycker jag, heeelt underbart! Emellertid är det ännu mörkt när jag åker till jobbet och mörkt när jag åker hem. På grund av detta  springer jag inomhus på vardagar. Det är tristare men nödvändigt. Så nu kära ni är det gymmet som gäller. Ses!

Har gjort mina 5 km idag, på löpbandet alltså. Gick lite trögt men det är bara att nöta på.

Därefter hade vi årets första husmöte nere i källaren där huset har en gästlägenhet. På husmötet diskuteras sopor, folk är urusla på att sortera trots att vi har allehanda containrar för än det ena än det andra. Det värsta jag sett i soprummet var en gammal cykel som stack upp ur containern för metall. Konstigt? Vem tänkte till där tro? Det diskuteras cykelställ, tvättstuga, belysning, portkod, reklam och annat smått och gott. Grannarna är supertrevliga men i källaren är det kallt, brrrr. Jag vill ha värme. Galet va? Därför ska jag gå och basta nu. Ska försöka få med mig mannen min, vi får väl se hur det går, det är hockey på tv...

I nr 19, där bor jag, tre trappor upp.

Tiden går. Tick tack tick tack tick tack. Oavsett om du vill det eller inte.

Det är en svår konst att leva i nuet. Jag brukar tänka på det ibland, ta vara på nuet, nuet. Det som varit har varit, går ej att ändra på, det som komma skall vet du inget om, du tror att du vet men det gör du inte, det som gäller är här och nu. Ju äldre jag blir desto mer inser jag det. Inte slösa på tiden, "jag gör det sen",  inte spara på tiden, "jag gör det sen". Här och nu, kom ihåg det.

Kan tid mätas? Einstein sa ”Skillnaden mellan det förflutna, nutid och framtid är bara en envist efterhängsen illusion.”

Oavsett vad han sa så fick jag tidsmätaren nedan i julklapp. Den tycker jag mycket om. Inte att tiden går.

Det är något speciellt med kvinnor och skor, eller hur? Det sägs så i alla fall. Vissa kvinnor är direkt gaaalna i skor, har huuuur många par som helst och får aldrig nog. En kärlekshistoria kan te sig på många olika sätt. Det är inte det där att man behöver ett par nya skor utan det är något annat. Det område i hjärnan som kommunicerar med könsorganen ligger precis bredvid det område som hanterar fötterna, visste ni det? De två områdena är kopplade till varandra, det kanske är därför som kvinnor går igång på skor?

Själv har jag inte alls så många, joo det är sant! Har väldigt svårt för att se om ett par skor är snygga eller fula, varför vet jag inte. Brist på kommunikation kanske.

Stövlar däremot har jag fler par än jag behöver, joo det är också sant! När jag kommer hem med ett nytt par och innan jag stiger in tar jag ur dem ur sin stora förpackning, lämnar den utanför och sedan smyyyger jag in med stövlarna i ett fast grepp bakom ryggen. Japp mannen min, det är så det går till. Inte för att du brukar säga något men jag känner på något sätt skuld, jag behöver dem ju egentligen inte, jag behöver egentligen inte ännu ett par...

Någon påstod att mina stövlar på bilderna nedan ser ut som proteser!? Eh? Visst, det är inte de snyggaste stövlarna jag har men... proteser? Inte är de skitiga heller, de ska se ut sådär, sådetså!

Mannen min tycker det är kul att laga mat. Han gjorde middagen idag som bestod av chilimarinerad kyckling i ugn, serverad med potatismos och den godaste thailändska gurk- och tomatsalladen som har blivit mannens specialitet. Det var mycket mycket gott. Men vet ni vad? Jag gjorde efterrätten!

Den bestod av en varm fruktsallad (15 minuter i ugn i 225 grader). Jag använde frukter som papaya, sharon, kiwi, fikon och vindruvor. Lite lite socker och sedan flagad mandel ovanpå. Serverad med en kall kula kanelpudrad vaniljglass.

My blog my rules. Därför blir det ingen bild på huvudrätten (denna gång) utan på den smarriga efterrätten! Om den var god? Oh yes!

Var ner på byn en sväng idag. Åt lunch med mannen min och dotter min på restaurang Varda. På vägen hem passerade vi torget och jag kunde bara inte låta bli att köpa med mig en bukett tulpaner, så vackra, så rosa.

Det finns så många härliga och nyttiga varianter på smoothies men jag har en som jag tycker är sååå god och som jag aldrig tröttnar på. Varannan morgon mixar jag till den till frukost. Det är en blåbärssmoothie och när jag vill "festa" till den lite blandar jag i några jordgubbar också, men bara några stycken så att inte jordgubbssmaken tar över.

På hösten fyller jag nästan halva vår frys med blåbär. Jag förvarar blåbären  i små påsar med 2 dl i varje. Och ja, det tar en hel kväll att stoppa ner de små blåbärsrackarna i påsar och stuva om i frysen så allt får plats, många liter blåbär blir det ju när de ska räcka ett helt år.

Har varit i Malmö, Sveriges tredje största stad. Flög dit tidigt igår morse och flög hem på kvällen samma dag. Det blev en lång dag men jag fick se solen ovan molnen, jag fick se det snötäckta Sverige från ovan, jag fick se Sverige by night, det också från ovan.

Planet var lite lite försenat och jag missade bussen från Malmös flygplats in till centrum på grund av detta, detsamma gjorde en annan kvinna varför vi raskt delade på en taxi istället för att vänta på nästa buss. Hon heter Maria, bor i Åkersberga och jag har hennes telefonnummer.

Jag träffade också ett gäng glada och trevliga skåningar som visade mig runt på deras arbetsplats, berättade roliga historier och bjöd på ärtsoppa och pannkaka.

På eftermiddagen blev jag hämtad av min gladaste arbetskamrat som otroligt nog också var i just Malmö just den dagen och skulle hem med just det planet som jag skulle flyga hem med, helt amazing! Vi pratar mycket med varandra när vi ses, vi hade inte setts på ett tag, nu pratade vi konstant.

På Malmös flygplats åt vi mat, jag och min gladaste arbetskamrat. Bakom henne vid ett annat bord sitter ett gäng muntra grabbar. Jag tar ett foto på min gladaste arbetskamrat, med hennes mobil, och titta vad som händer, på fotot fastnar även en av grabbarna, självaste mångsysslaren och f.d boxaren Paolo Roberto! Haha så det kan gå!

Jag prenumererar på en löpartidning. Det är kanonbra om man vill få inspiration, det är vad jag får i alla fall. Så fort tidningen dimper ned i brevlådan så går jag och byter om till träningskläder, jag vet att mina ben vill springa innan jag ens hunnit till sista sidan.

I tidningen läser jag om människor som verkligen springer, om människor som genomför sin löprunda på säg 15-20 km, utomhus, i snön, i mörkret, i kylan.  Inte för att det går snabbt att lufsa runt i snön och halka omkring  utan för att det stärker en mentalt, springet finns inte bara i benen utan också i huvudet. Jag läser om människor som är över 80 år gamla och springer en mil om dagen! Fatta, en mil, varje dag, 80-åringar!

De får min lilla vända på 5 km inomhus att framstå som en uppvärmning. De ger mig lust att springa och hopp om att jag klarar en mil i maj. Kan de så kan jag!

Idag har jag gjort något riktigt dåligt, kört alldeles för fort, fy mig. Men jag har också gjort något riktigt bra, gett blod. Ironiskt eller?

Håhåjaja -Theya

Var en sväng till IKEA idag och som vanligt förundras jag över hur mycket folk det är där, oavsett vilken dag eller vilken tid jag kommer. Å andra sidan är jag ju där själv, den dagen, den tiden.

Varje dag när jag kommer hem efter jobbet tänder jag ljusen det första jag gör. Det handlar om två värmeljus på skänken och tre värmeljus på vardagsrumsbordet. Varje dag.

Nu har jag 400 stycken nya värmeljus hemma och de räcker till mitten på April ungefär. Fantastiskt.

Har slarvat med löpningen under december, det har bara blivit av några enstaka gånger. Inte bra. Jag som ska springa en hel mil i mitten på maj måste sätta fart nu och det är precis vad jag ska göra. Längtar tills jag kan springa ute igen men tills dess får det bli löpbandet på gymmet. 5 Km får det bli idag, vilket är minimum sträckan jag tränar varje gång, den ska ju sakta men säkert ökas på vad det lider.

Jag vet ju att jag känner mig såååå nöjd varje gång jag tränat, det känns så bra och jag får sådan energi. Det tar ju bara ca en halvtimma, en halvtimma!! Det är ju ingenting!

För en väldigt massa år sedan var en bekant hemma hos mig och när hon susade förbi kände jag att hon doftade sååå gott. Jag frågade henne vilken parfym det var och inte långt därefter inhandlade jag min första egna flaska.

Henne träffar jag numera sällan men parfymen används flitigt än idag. Har så många gånger fått höra hur gott jag doftar, av både killar och tjejer, att jag inte kan sluta använda den. Poeme har blivit ett med mig.

Tack Irene

Spårade kameran med hjälp av kollinumret på www.posten.se och där visades det att kameran idag anlänt hämtningsstället som ligger närmast mitt jobb, se där. Jag ilar dit och hämtar ut paketet så fort jag var klar med dagens arbetsinsats. Skyndade därefter hem.

Väl hemma paketerades det upp med stor försiktighet och med en förväntan likt ett barns på julafton. Bläddrade i  manualen, satte i batteriet, satte på objektivet, satte fast remmen. Läste manualen igen, eller mera skulle jag vilja säga. Kollade menyer, knappar, provade att ändra lite inställningar. Aha, såg att jag måste ladda batteriet, endast 11% kvar. Tog ut batteriet, satte den på laddning. Läste mera manual och kastade då och då ett öga på indikatorn som blinkade och som när det var färdigladdat skulle sluta blinka och lysa med fast sken. Två timmar gick.....

Satte i batteriet igen. NU var jag redo att börja knäppa lite kort. Klick, klick, klick, klick....och nu var jag redo att titta på resultatet. Men...."Inget kort" ...eh va? Minneskort? MÅSTE ha minneskort! Kameran i sig har inget eget minne utan allt lagras på det lilla "kortet", dvs minneskortet. Huuur skulle jag kunna veta det? Huuur skulle jag kunna veta att kameran inte har en egen liten hårddisk och minneskort används enkom för att utöka den egna disken? Så trodde jag.  Men så är det ju då inte utan jag får snällt vänta tills en sådan är inhandlad, inget foto idag heller med andra ord. Men kära du, ett minneskort ska inhandlas imorgon på lunchen...

Jag väntar på min kamera som jag köpt. Vill kunna lägga ut egna foton när jag börjar blogga! Jag har inga andra bilder, det är så mörkt mest hela tiden och hur bra foton blir det då? Med en iPhone (3GS) som inte ens har blixt? Inomhus? Vintertid? Näe det blir inte bra, inte lyckas jag i alla fall, inte sådana foton jag skulle vilja ta. Trodde kameran skulle anlända hämtningsstället i min lilla by igår men icke då. Den kommer säkert på måndag, samma dag som julledigheten är slut. Jag som varit ledig hela julen och haft all tid i världen att leka med kameran! Jaja, det ska i vilket fall bli jätteskoj oavsett när den anländer. 

Ska bli så kuuul att blogga, är superladdad! Undrar om jag får några läsare? Hur roligt kan det vara att läsa om mitt totalt ointressanta liv? Det kanske bara blir du F? Ja kanske du också syster T? Då är ni ju i alla fall två :D