Då har jag avverkat årets första millopp. På Djurgården i storstan. Redan efter en kilometer tänkte jag att det hade räckt om jag anmält mig till femkilometersloppet, tänk att jag då hade nio kilometer kvar. Jobbigt. Jag pinnade emellertid envist på och kom till slut i mål. Hur det gick? Tidsmässigt åt helsike (nåja) men mentalt var det inspirerande och jag längtar till imorgon när jag ska ta en runda igen. Det går att springa liiite fortare och samtidigt kippa mindre efter andan. Som mannen min sa "Du har ju inte toktränat direkt". Han är ju snäll han.

Uppvärmningen missade jag helt då jag stod i den jättelånga kön till bajamajorna när den pågick. Jag hade också tänkt löpa med musik i öronen, så som jag brukar, men det hann jag inte heller med att iscensätta. Istället fick jag lyssna på flåsandet, både mitt eget och andras, grusknastret och hejaropen längs vägen, bland annat  till den killen som skrek "ta en taxi" när jag "svischade" förbi. Lustigkurre där.

Jag hade dock en alldeles egen hejarklack med mig. Det var mannen min, tillika kameramannen och det var dotter min. Det räckte gott, den hela långa milen. Om jag är nöjd med loppet? Absolutely att tant är! Om jag kan bättre? Absolutely att tant kan!