Var i storstan på det som heter Laserfortet igår med finaste 10-åringen och bästa 21-åringen. Det är ett ställe som likt Fångarna på fortet har en massa rum (celler) med mer eller mindre svåra uppgifter som ska lösas på allt från 1-5 minuter, ju svårare cell desto mer poäng fick man och på en timma skulle vårt lag, ja man tävlar i lag, få ihop så mycket poäng som möjligt. Med oss hade vi syster min som inte skulle delta utan bara vara med och kolla. (Jo jo, hon skrek och tjoade lika mycket som vi. Den inlevelsen var det inget fel på. Man kan vara med och kolla mer eller mindre, det blev vi varse minsann).

I varje cell fanns en blå och en röd lampa, den röda blinkade om tiden gått ut eller vi gjort fel  (då var vi tvungna att gå ut och börja om eller prova en annan cell), den blåa blinkade om vi klarat cellen. Varje löst cell ger poäng bara en gång, det är alltså ingen vits med att springa in där igen och lösa cellen om och om igen bara för att få poäng, för det får man inga, bara en gång. Däremot kunde celler som vi inte löst göras om, hur många gånger vi ville. Många celler krävde att man var minst 3 personer då vi ofta skulle hitta knappar på väl gömda ställen och sedan trycka in dem samtidigt. Många celler var också sådana att vi skulle krypa, klättra och klänga. Och sedan fanns det celler där vi bara skulle vara smarta, det vill säga trycka på rätt knappar i rätt ordning eller samtidigt.

Det var väldigt roligt. För oss alla. Även för henne som skulle bara vara med och kolla.

En cell startade upp med att vi skulle klättra uppför en lutande vägg med hjälp av ett tjockt rep, det gick inte att komma förbi på något annat sätt utan det var repet som gällde. Den lutande väggen avslutades med en platå och det var dit det gällde att komma. Den finaste och den bästa försvann uppför repet, över platån och vidare in i mörkret innan jag hann blinka. När jag förstod att nu var det dags, upp till bevis damen, det är din tur, så grabbade jag tag i repet och började dra mig uppåt. Jag drog och drog men det hände inte så mycket. Då hör jag ett litet ska jag putta på? bakom mig, det är den som bara ska vara med och kolla som frågar. Jaaa, stönar jag och känner samtidigt ett par händer på min rumpa, de puttar mig uppåt och jag kommer en liten bit till, snart framme, händerna flyttar över från rumpan till mina fötter, jag trampar ifrån och kommer till slut upp så långt att jag har halva överkroppen liggandes på platån, jag skriker, jag hör skratt bakom mig, braaaa, drar lite till i repet och sedan är jag uppe, apuh. Väggen det handlat om är ca 1,5 meter. Jösses. När blev jag smidig som ett kassaskåp?

En annan cell gick ut på att man skulle överlista larmet och ta tavlan Mona Lisa. Cellen hade två rum, ett där det hängde ett antal tavlor, och där Mona Lisa hängde (med en knapp under) bakom en avgränsning. Det andra rummet vara kolsvart och litet och där såg man absolut ingenting. Vi turades om att krypa in i det lilla mörka rummet men inte blev vi något klokare av det. Vi slet och drog i tavlorna som hängde i det större rummet men inget hände, ingen ledtråd hittades. Jag kröp återigen in i det lilla mörka rummet samtidigt som hon som bara skulle bara vara med och kolla inget bättre hade för sig än att trycka på en knapp som satt på väggen vid ingången och som vi alla redan tryckt på utan att något hänt, men hon tryckte extra länge och se då tändes ljuset inne i det lilla mörka rummet där jag råkade befinna mig och jag såg då ett fyrsiffrigt tal på ena väggen. Jag skrek ut talet 1467, 21-åringen tryckte snabbt in koden i en dosa som satt på en vägg (likt en porttelefon) samtidigt som 10-åringen kröp in under avgränsningen och tryckte på knappen under Mona Lisa. Strax därefter fyllde ett blått sken och höga jubel rummet. Poäng! Vilket samarbete!
 
Sedan var det ju den där cellen, den där jag ramlade. Vi fick inte nudda golvet, väggarna lutade och vi skulle hoppa från den ena sneda avsatsen till den andra för att slutligen trycka på en knapp precis i slutet av cellen. Både 10-åringen och 21-åringen hoppade iväg likt gaseller på grönbete. Jag, jag tog också ett hopp, och det var inte likt en gasells, snarare likt en sköldpaddas och missade handtaget jag skulle hålla i mig i och med en hög smäll landade jag på en hundradelssekund på rygg på det stenhårda golvet. Aj! Min arm! Det var då jag mindes att det någonstans stått att man deltar på egen risk. Jo tack. Den cellen fick vi poäng för men inte tack vare mig som ni förstår.

Högst poäng vi kunde få i en cell var 100. Det fanns en sådan cell där det på dörren stod att det var 14-års åldersgräns,  men hey, vi kikar in, sa hon som bara ska vara med och kolla och så sprang vi in där. Cellen liknade som något taget ur Jakten på den försvunna skatten. Längst bort i rummet (så klart) fanns lådor med en hieroglyf och en knapp på varje. Vi var tvungna att klättra längs väggen eller hoppa mellan pelare som stack upp ur golvet för att komma dit. 10-åringen och 21-åringen var där på två sekunder. Själv valde jag pelarvägen och stannade på den pelare som stod i mitten av rummet då den hade en knapp mittpå. På ena väggen var uppmålat ett antal hieroglyfer och några av dessa fanns även på lådorna, så 10-åringen tryckte på knappen som satt på den låda som hade samma hieroglyf som den som satt på väggen (om den fanns), i samma ordning. Därefter hoppade 10-åringen och 21-åringen ned i ett varsitt hål på varsin sida om alla dessa lådor, och ur ännu ett varsitt hål som var målat som ett öga stack de sedan ut en varsin arm och sträckte sig efter den lilla knapp som satt längst ned vid golvet. Jag stod kvar på pelaren, böjde mig på rangliga ben ner och la fingret på knappen och så räknade vi, ett, två, tre, nuuu. Det blåa skenet lyste upp hela rummet och vi jublade återigen! Hahaa! Är vi smarta och bra eller? Poäng!! Vad vårt lag hette? Världens bästa lag, så kallade vi oss.

Vi avslutade det hela med att äta mat på Hard Rock Cafe. Därefter for den finaste och hennes mamma hem och jag och 21-åringen plockade upp en 21-åring till, vi plockade också upp en 24-åring och en hund och sedan lämnade vi storstan.

När jag lämnat av ungdomarna och kommit hem tre trappor upp så var mannen min inte hemma, han var på konsert med en kompis. Ensam hemma, ledbruten, glad men trött kastade jag mig ner i soffan och kom inte upp därifrån förrän det var dags att lägga sig för natten.

Det var en bra lördag helt enkelt.