En dag strosade vi runt i stadsparken. Parken var grön, blommig, lugn och erbjöd skugga. Där fanns små oaser i form av matställen och fik där vi kunde få i oss lite mat och dryck.

 

Det var mycket folk i rörelse i parken men inte störande mycket. Lagom skulle jag vilja påstå. Vi såg många komma cyklandes, på vanliga cyklar och på någon slags fyrhjuliga familjetrampcyklar. Och sen såg vi segways.

 

I ena änden av parken hittade vi ett stort nöjesfält och där fann vi uthyraren av dessa elektriska fartdon, en liten rödlätt man med ett förkläde på sig, han såg ut som en servitör. En halvtimma fick man hyra dem, och man fick åka ut i parken, behövde (tack o lov) inte hålla sig inom nöjesparken. Den rödlätta lilla mannen instruerade mig kort; för att komma framåt lutar man sig framåt, för att bromsa lutar man sig bakåt och vill man svänga höger vrider man armarna och styret åt höger och vill man svänga vänster vrider man följdaktligen armarna och styret åt höger, jag menar åt vänster. Lätt som en plätt, eller hur? Han startade igång fartdonet, jag lyfte upp fötterna på plats och hann bara höra ett ljud från den lilla mannen, det lät som perfect innan segwayen började röra sig framåt.  Det var nu den skulle bli en del av min kropp och mitt rörelsemönster, det var nu det skulle kännas helt naturligt och jättecoolt. Jag skrek lite, fjompa dig inte sa mannen min men då hade jag redan styrt kosan framåt och snett  mot höger, där en husvägg tornade upp sig. Hjälp! Hjärnan sa sväng vänster, nej  den skrek sväng VÄNSTER för bövelen men min kropp reagerade reflexmässigt och den reagerade med att luta sig från väggen på höger sida med armarna rakt ut mot höger, ser ni det framför er? Alltså ökade jag farten och det rakt mot väggen till höger. Precis det jag INTE skulle göra. Jag förmådde inte vrida styret och mina armar åt vänster, bort från väggen så för att förhindra kollision hoppade (snubblade) jag av - det var då jag åtdrog mig ett blåmärke på vaden stort som lappland.

 

Man fick inte släppa segwayen hade jag blivit informerad, är den startad rör den nämligen lite sakta av sig självt. Så jag höll krampaktigt tag i den samtidigt som jag akrobatiserade för att återfå balansen och kontrollen. Av detta spektakel märkte mannen min inget, inte den rödlätta lilla mannen heller. När jag tittade bakåt såg jag att de redan var upptagna med att få igång mannen min på segway nummer två.

 

Men jag skulle ju inte fjompa mig så efter att jag snabbt checkat av att ingen sett min pinsamma premiär på segway (ingen såg mig, på ett nöjesfält? ne visst) så hoppade jag upp igen, svängde runt, sakta saaakta, kryssade försiktigt mellan alla nöjeslystna människor och ut i den stora parken. Puh! Där gled vi runt ett tag och kände oss lite märkvärdiga. Det här är ju hur lätt som helst, roligt! tjoade mannen min.

 

Vi stannade inte i nöjesparken, därmed inga kort därifrån, mer än på en slänggunga som jag inte åkte med, skulle aldrig åka med.