Jo, jag fick förfrågan och inte kunde jag tacka nej. Inte kunde jag tacka nej till att få gosa med den lilla, glada och goa valpen med fejan som man bara vill ta tag i och borra näsan i, fejan som man vill smeka och kupa handen runt. Att säga nej till charmtrollet med den pyttelilla, ursöta rumpan med en svans längst upp som ser ut att vifta glatt fastän den bara är en liten liten stump, det gör man bara inte, jag varken ville eller kunde tacka nej.

Hur gick det då? Men bra såklart. Vi åt mat, vi drack vatten, vi lekte, vi gosade, vi gick ut, vi kissade, vi bajsade (japp, bajspåsen kom till användning) och tiden gick väldans fort. Och se sådan stil han har det lilla livet, här ligger jag och är cool-stil. Oslagbart.

Sedan dök matte upp och glädjeyttringarna som utspelade sig då, tja vad ska man säga? Det märktes att det var en mycket, mycket viktig och älskad person som dök upp och ropade glatt. 

På lördag ska jag träffa honom igen. Undrar om han känner igen mig då?