Tantfaktorn rusar i höjden. Mata änder, är inte det sådant där som bara riktigt gamla, små och gråhåriga tanter och gubbar med stor näsa och darriga händer gör? Nåja, kanske en och annan liten minimänniska också, barn alltså, ja och sedan min vän då förstås som också är alla djurs vän, hon som bekräftar undantaget då hon definitivt inte är tant, tok heller, inte barn heller för den delen och som tipsade mig om änderna när jag mumlade något om att fotografera djur.

Jag och gubbe min som ännu inte har varken stor näsa eller darriga händer plockade med oss lite hårt bröd och traskade ner till ån där jag fått för mig att de skulle finnas de små liven, änderna alltså, och se det gjorde de. I massor.

Gubben min kastade tålmodigt bröd enligt mina anvisningar så de lättlurade och hungriga små skulle vara där jag ville ha dem och jag kröp omkring, ja kröp,  på den kalla och snövita marken och knäppte för glatta livet. Gudars vilken syn!