Skönt att vara hemmavid, skönt att det är fredag. Och att det gick bra där jag varit i veckan.

Ni förstår, jag fick ett passerkort att använda i grinden för att komma in och för att komma ut. Man springer inte runt hur som helst på detta verk. När jag fick passerkortet blev jag noggrant upplyst om vad som gäller om LARMET skulle gå, så jag vet vart jag ska gå ut och vart jag ska ta vägen när jag väl passerat grinden. "Men det har inte hänt en endaste gång under de två åren som jag jobbat här", fick jag höra, "så det är ingen fara men jag måste ändå upplysa dig".

Men vad händer tror ni, bara en och en halv timma senare? Jo naturligtvis, larmet går. Och vet ni, det låter högt!
Vi stirrade på varandra och jag hörde ett mummel, "nä nu går ju larmet, vi måste ut".

Jag grabbade tag i mobilen och handväskan, bägge inom en armlängds avstånd och sedan sprang vi.

Ute möttes vi av solens sken och av en vårljummen skön temperatur.  Vi såg ingen rök, kände ingen röklukt, vi såg inga eldsflammor, ingenting,  bara en strid ström av människor som skyndsamt rörde sig mot samma grind som vi. Är det en övning frågade jag. Nej. Nehe, ok. Sirenerna från brandbilarna hördes närmare och närmare för att sedan helt tystna. De var framme.

Vi, vi stod i en stor klunga och väntade, och vi väntade. Till slut kom en man och sa att vi kunde gå tillbaka, det var byggdamm som utlöst larmet.  Men åh! Lättnad. För vet ni vad? Jag fick lite hjärtklappning där ett tag för detta verk som jag var på, är inget ställe jag vill vara på om det skulle brinna på riktigt, om elden fritt skulle härja, de tillverkar nämligen ammunition.