Vet ni vad? Häromdagen stannade jag och tankade bilen, inget konstigt med det, nej det är det ju inte. Men därefter åkte jag i drygt två mil och svängde sedan in till den Max hamburgerrestaurang som dök upp runt kröken. Jag hade nämligen inte hunnit äta någon lunch och det kändes som jag höll på att svälta ihjäl, vilket naturligtvis var långt ifrån sanningen men ändå, ni förstår vad jag vill ha sagt, att jag var väldigt väldigt hungrig (klockan var ca 16.45). När jag står där i Drive Thru-kön och väntar på att få betala för mitt Friscomål så dyker en äldre man upp utanför bildörren och knackar med ett krokigt pekfinger på rutan, och innan jag hunnit lägga handen på knappen som öppnar fönsterrutan har han gått, åt samma håll han kom ifrån.

Hm, vad var det där nu då? Jag öppnar dörren och lutar mig ut, fortfarande med fönsterrutan uppdragen och bilbältet på, tittar bakåt och där står han.

- Jag sätter på tanklocket åt dig, säger han samtidigt som han avfyrar ett leende åt mitt håll.
- Men åh! Ojdå! Tack tack så mycket!

Tänk att jag i över två mil åkt med tankluckan öppen och tanklocket hängande utanför. Nu förstod jag också plötsligt varför en bil brevid mig, en och en halv mil tidigare tutade så frenetiskt när vi stod i en korsning och väntade på att trafikljuset skulle slå om till grönt. Men jag min nöt vägrade att tro att tutandet var till mig och tittade aldrig åt den tutande bilens håll, nej jag sneglade inte ens åt dess håll utan stirrade stint rakt fram. Det kan ju inte vara åt mig, jag står ju bara här, helt oskyldigt. Men det borde jag ju ha gjort såklart.