Mitt ansikte är slöhetens spegelbild, mina lemmar dess lekamen. 

 

Jag gör inget just nu, inget. Jag är bra på det, att göra ingenting. Har nog sagt det förut. Många människor, de rastlösa, har svårt för det, har jag förstått, men icke jag. Jag glider helt sonika in i slapparmode (uttalas slapparmåud) och jag behöver det. Det är mitt sätt att ladda batterierna, att uppbåda ork och lust och motivation  inför racet mot sommaren. Det är trots allt dit näsan pekar nu. Redan? Ja, snart har vi ingått allians med år 2014, vi korsar gränsen inom några dagar och då kommer den till slut, sommaren. Emedan tanken känns avlägsen, tanken på långa dagar, värmande solsken, skira klänningar och grillkvällar. Särskilt nu när dagsljus är utbytt mot ett ständigt mörker och regnet strilar som om avstängningstappen på kranen är trasig. Jag vet, just nu känns den väldigt avlägsen. Men ändå inte, på något sätt. Varje år har en sommar. Dit är jag på väg nu. Det är dit jag riktar min kompass. Som vore det en plats.