Jag åkte ut till Björnön en sväng då jag tänkte jag skulle fota lite emedans det ännu var ljust ute. Men så grått och smutsigt allt är. Jag saknar den vita, rena, duniga och lätta snön, den som yr, den som är stjärnlik, den som gnistrar och glimmar, den som knarrar högt under vinterkängorna, den som gör vår dag ljusare och den som ligger som en tjock bomullstuss över landskapet. Saknar den, mycket. Det är trots allt bara början på januari. Snälla kom tillbaka.

 

Att ta foton på landskap/natur är inte min grej, de ser så tråkiga ut mina tafatta försök, verkligen. Jag får i alla fall inte till det så det ser vackert ut, bara trist. Och grått.

 

I vilket fall var det en hel del folk ute på Björnön, de kom med spark, hundar, pimpelkontar, långfärdsskridskor, barn och grillkorv. Och allt jag ville var att vända kameran bort från den grågula isen och de gråa träden långt borta vid horisonten och vända mig till dessa människor och våga fråga om jag kunde få ta lite kort på dem. Jag menar hur farligt kan det vara? Antingen ger de mig några minuter vilket är vad jag behöver eller så säger de att de inte vill eller har tid, vad är det som är så skrämmande? Det är ju inte så att de kommer att slå mig, eller skrika åt mig. Nästa gång ska jag göra det. Nästa gång ska jag våga fråga.

 

Men nu är jag hemma och dricker te, gott citronte som låg i den gigantiska korgen med allehanda gosaker och som vi fick i julklapp av mina föräldrar. Skön söndag.