Oj oj vilken helg jag haft. Herreminjee! Så otroligt roligt att träffa alla, och såklart kände jag igen dem även om jag inte sett de flesta på minst femton år. Ännu en mycket minnesvärd helg har jag fått äran att uppleva. Fantastiskt.

 

Vi är sexton kusiner på min pappas sida, den yngsta 21 år och den äldsta 51 år. Det var bara tre som inte kunde komma. Alla andra var där och några hade sin andra hälft med sig så totalt var vi 22 personer som skrattade, grät, åt mat, drack, dansade, solade, badade och bara njöt av en ledig helg på en underbar plats med människor man delar historia med. Stämningen var glad och förväntansfull men vid avskedets stund även vemodig och tårfylld.

 

Men i alla fall. Vädret visade sig från sin absolut bästa sida, varmt, utan att vara hett, och soligt, sådär soligt så jag undrade varför jag lyssnat på SMHI som lovat regn och därför lämnade solglasögonen hemma. Vi bodde jättefint i rum/lägenheter i radhusliknande längor, fyra rum i varje radhuslänga och vi hade alla en liten framsida med bord och stolar. Vi lyckades på något märkligt sätt hålla ihop hela gruppen mer eller mindre när vi rörde oss från frukost till klipporna för att sola, bada och bara vara, till middagen, till dansen och till någons rum för att skratta och prata om nuet men också för att minnas.

 

Vilken helg, jag säger det igen. Jag har haft en helg som uppfyller mig ännu, flera dagar efteråt och som jag kommer leva länge på. En sådan där helg som återladdat batterierna fullständigt, inte till 90% utan till 100.