Vi är såna stadsbor jag och mannen min, jag kan inte skylla på något annat. Jag skulle kunna skylla på total okunskap, ja dumhet rent utav, eller dålig fantasi.

 

Vi kan inte mycket om grodor eller paddor. Det blev jag varse i helgen, denna häpnadsväckande fantastiska helg med lång ledighet och underbar sommarvärme fastän det bara är april. Under promenaden i skogen längs med sjökanten korsades vår väg av dessa två paddor, en förälder och dess lilla barn. Hur gulligt?

 

Den stora paddan, föräldern, hoppade inte utan kravlade sakta tvärsöver stigen, lik en varanödla rörde den sig framåt på stela ben och med tröga rörelser ner mot vattnet. Den lilla, barnet, klamrade sig fast på ryggen med frambenen i ett fast grepp runt den storas hals. Ibland stannade de en stund för att fortsätta strax igen. Men jag var otålig och petade lite försiktigt på dem med en pinne för att få dem att fortsätta dit de var på väg, för att få dem att komma fram ur buskaget, vi är inte alls farliga eller tänkte göra illa, enkom ta lite kort om de bara ville vara så vänliga och kravla fram ur snåren. När jag petade till så skrek den lilla, inte ett  grymtande knarrande kväkande läte så som jag lärt mig att grodor låter utan till min förvåning så skrek den ett högt och gällt skri; iiiihhhh! Jag ryckte till och lät genast bli att vifta med pinnen. Väntade in paddorna, eller grodorna om de nu var såna, och till slut traskade de målmedvetet vidare och vi lät dem försvinna ur sikte.

 

På kvällen sedan la jag upp en grodbild på fejan och då blev jag informerad om att de två paddorna, eller grodorna,  minsann inte var förälder och barn utan de höll på med, tja, ni vet sådant där som djur gör för att dess art ska fortleva.