Jäääärnvägar! säger jag bara, precis så som min stränga och respektingivande lärare Birger under mellanstadiet förgrymmat svor när någon (mestadels någon av killarna i klassen) hade haft hyss för sig. Ofta nådde hysset ända fram till Birgers öron och att då sitta där bakom klassbänken och veta om det var direkt förlamande, ja då var det  tyst och inombords skräckslaget bland eleverna i klassen, den känslan som bara ren och skär respekt ihop med rädsla kan framkalla, ni vet den känslan, så förlamande att allt annat runt omkring fördunklas i ens medvetande. Det kan jag lova, att Birger i kombination med hans jäääärnvägar! inte bådade gott.

 

Så apropå järnvägar, emedan en annan sorts, nämligen den lekfulla. Vi hittade till en museijärnväg på vilken man kunde få åka gammalt ånglok. Den kördes inte varje dag och vi lyckades pricka in en sådan dag. Men när vi ändå var där så passade vi på att ta en tur på spåren ändå. Sträckan på ca 3 kilometer var också förvånansvärt "hårt" trafikerad, vi fick ju till ett möte, där och just då. Sannolikheten för det?

 

I vilket fall var det mysigt, romantiskt och skönt med lite vind i håret. Mannen fick sin dagliga dos motion också. Och jag fick min dagliga dos med kameran. Vi skrattade gott där vi gled fram på spåret. Så himla charmigt på något sätt, detta med en tant och en farbror på en dressin på järnvägspår genom ett gotländskt landskap, fast i modern tappning så att säga. Om jag får tycka, så är det charmigt.