Lupiner växer på samma ställe, år efter år. Jag tycker lupiner är väldigt vackra. Där jag tillbringade mina sommarlov som barn växte de överallt, som ogräs. Minns att det ofta stod en stor och vacker bukett på bordet, plockad av någon som med vana händer och gott öga visste hur man vackert plockar ihop en bukett lupiner. Då, som barn, förstod jag inte att uppskatta dem där de växte överallt men någonstans kanske den där yviga och färggranna buketten på bordet ändå bär ansvaret för att jag idag tycker väldigt mycket om dem, och alltid, varje sommar när de blommar, envist försöker få ihop just en sådan bukett.

 

Jag har hittat ett ställe där de växer i mängder i alla dess färger, lila, rosa och vita i olika skiftningar och nyanser. Men just det stället, som jag tänker på, är så otillgängligt, man ser lupinerna från vägen, den stora vägen med mycket trafik, men de går inte att komma åt så vitt jag kan se utan att inkräkta på någons tomt och det törs jag ju inte göra så klart.

 

Men jag har faktiskt hittat ett ställe till, som är tillgängligt, men där färgvariationerna dessvärre inte är så spektakulära, mest lila lupiner och en och annan enstaka rosa. Men det är helt okej, de passar fint i vårt vardagsrum de också. Det gör de.