Ja då har vi inträtt den månad som håller det som förväntas mer pålitligt och förtroendefullt än föregående månad. April måste vara den månad, mer än någon annan, under vilken vädret minst vet hur det ska ge sig till känna; sommarhetta ena dagen, spöregn nästa, och den tredje med hagel som smattrar mot fönsterbläcket likt mannens fingrar på tangentbordet, för att sedan få för sig att avsluta med ett yvigt snöväder där snöflingor stora som femkronor fastnar på fönsterrutan där vi står med näsan tryckt emot och gapande undrar om det verkligen är snö, men jo, det är verkligen snö som faller - och allt detta inom loppet av några dagar. Vädrets ovisshet, det är den ovissheten som kännetecknar april.

 

Vi har gått vidare idag. Eller hur?

 

Idag är det första dagen i maj månad. Den månad då min förstfödda fyller år. Och min man.  Den månad som jag alltid minns som solig, varm och full av förväntningar. Det är liksom aldrig dåligt väder, åtminstone inte i den delen av minnet där maj finns.

 

Maj är också den månad som är början på min och mannens gemensamma årsringar. De ringar som blir fler och fler med tiden, de som vittnar om hur länge något funnits, hur länge något växt. När jag räknar våra ringar, som på ett träd, har vi campat ihop i åtta år. Inte så länge, förhållandevis, men för varje årsring ökar stabiliteten, styrkan, tilliten, kärleksfullheten, omtänksamheten, ömheten och vissheten. Tillsammans strävar vi åt samma håll. Vi ger varandra näring och på något sätt växer vi ihop. Vi växer mer vissa år och vi växer mindre andra. Men vi förvandlas, sakta men säkert, lik en väldigt gammal ek som stått pall för livet omkring och vädrets alla skiftningar, till slut till den som är ståtligast,  starkast och vackrast av alla.