Jag är inte ensam om att längta efter sommar, värme och sol. Det märktes när vi var ut på en liten promenad såhär  en vardagkväll i slutet på maj månad. Alla var ute.

 

Ja, det är ju ingen nyhet att vi inte är några stora fans av hästar, visst, vi är inte livrädda för dem men vi har respekt för dem, kan man säga. I vilket fall när vi var på väg hem från Asköviken igår så passerade vi en hästhage. Där stod två hästar, bekymmersfritt betande. Den ena var uppenbarligen nyfiken och lunkade sakta fram till oss när vi passerade elstängslet som omgärdade deras hage. Och självklart åkte kameran fram. Dessa foton är kraftigt redigerade, som ni säkert ser. Varför? För att det är kul.

 

Denna fullkomligt u.n.d.e.r.b.a.r.a och därtill lediga torsdag tog vi med oss fika och begav oss iväg på en liten utflykt, vad ska man annars göra en dag som denna när man inte bor i hus med trädgård? När man som vi bor i en lägenhet tre trappor upp krävs det att man aktivt tar sig iväg, inte bara öppnar en ytterdörr.... 

 

Vi valde att åka till Asköviken, som är ett naturreservat strax utanför Västerås och kanske mest känt för sitt rika fågelliv.

 

Vi gick upp i det höga tornet som finns där till förfogande för fågelintresserade, men några närbilder på fåglar fick vi inte, våra objektiv nådde inte ända fram. Där var mest måsar (tror vi) och ett himla skränande, som om   fåglarna var lika chockade över den plötsliga sommarvärmen som vi var.  

 

Nåja. Oavsett avsaknad av närbilder på fåglar så var det en härlig dag, förvillande lik en riktig sommardag, trots att det bara är i början på Maj. Men det gjorde inget, det var så välkommet så, hett efterlängtat faktiskt. Vi konstaterar att Maj rivstartar, milt uttryckt. 

 

Då är våren officiellt här. Vintern eldade vi bort på Anundshög så som vi gjort de senaste två åren. Jag hade detta år klätt mig varmt, och då menar jag varmt, min dunjacka åkte fram. Jag tänkte inte frysa i år och åka hem efter 5 minuter. Jag gjorde helt rätt i detta, i ett avseende, i ett annat gjorde jag det inte då jag eldade hål den. Ouch. 

 

Nåja, återigen en kall valborg, kunde jag konstatera. Men i år kunde brasan tändas i alla fall vilket den inte kunde förra året då det blåste för mycket. Vikingar, barn, vuxna, talare, kör och fotografer i en salig röra. Det var det det.

 

Nu är det söndag och vi laddar hemma för arbetsveckan vi har framför oss - den som är kort, efterlängtad och precis vad vi behöver, alltså att den är kort.

 

Ja, vad ska man säga? Det var riktigt kallt - för årstiden. Det regnade. Men allra mest var det ljust. Ljuset får mig att förlåta allt.

 

Underbara årstid. Nu väntar vi bara på lite värme. Kan någon ordna det, tack?

 

Hej ny vecka och hej måndag! Vi siktar högt va?

 

Tanken idag var att vi skulle ut och springa en vända, en skön  (nåja, riktigt där är vi inte än, men snart hoppas jag) liten joggingtur i solsken och temperatur likt mannens smekning på min kind. Men icke, när vi slog upp våra blå öste regnet ner utanför fönstret och himlen var grå. Jag kände efter lite extra och ja, jag kände mig mer än vanligt söndagslat, så vi tog våra kameror och åkte en sväng med bilen i stället.

 

Vi åkte till en plats där jag varit förut med min vän kameran och jag minns att jag då slogs av den stillhet som rådde där.  Om det kan ni läsa HÄR. Även denna gång överraskades jag av att helt plötsligt sken solen, det var jättevarmt och jag undrade stilla vad det var med detta ställe som verkar leva sitt eget liv, där det är helt vindstilla när det blåser runt omkring, där det är uppehåll trots att det regnar, där det är solsken och värme när vi kommer klädda i tjocka tröjor. Ja, jag undrar jag.

 

Underbar vårdag, eller hur!? Vi var ut på spåret och sprang en sväng, det var tungt men härligt ändå. Väl hemma ville jag ut igen, så jag tog en promenad till Djäkneberget med min vän kameran. Några grodor såg jag inte till där, men de kommer, det vet jag. 

 

Det är söndagkväll och nu laddar vi för den kommande arbetsveckan. Det gör vi som vanligt i soffan.

Denna lilla dam; snäll, kelig men något avvaktande. Allvarsam smyger hon runt i krokarna, spanar och tittar med kisande ögon på mig och min kamera. Ibland, bara ibland bevärdigar hon mig med en blick. Men hon lyssnar, jag ser att hon lyssnar, och när jag prasslar med torra löv hör hon, jag ser att hon hör och är nyfiken. 

 

Startar veckan med två dagar i Göteborg och avslutar densamma med ett besök på brödfabriken i Eskilstuna. Därefter är det faktiskt helg igen. Emedan vi inte ska gå händelserna i förväg, tiden går så fort ändå, så börjar vi istället där vi är nu. Välkommen ny vecka. Tänt var det här. 

 

En gammal kvarn med cafe, pub, restaurang, utställningslokal och en tillhörande minigolfbana ännu vilande i hibernation. Ett slott som jag sett många många gånger men aldrig satt min fot i. Ett hus i sten med ett kök som serverade en kladdkaka av citron som fick smaklökarna att löpa amok och ögonen att rulla likt två bowlingklot i rännan. Himmelskt gott. Påsk och allt.

 

Ännu en underbar vinterdag. Söndagsutflykten idag gick till Vallby friluftsmuseum. Vi hejade på djuren där, åt en varsin Wallenbergare och därefter for jag hem och mannen på hockey. Inget märkvärdigt alls men ack så lagom sysselsättning såhär en dag före en ny arbetsvecka. Lite djur, lite kamera, lite mat och lite dans på is.

 

Alltså, vädret. Så otroligt härligt, så härligt att jag som med lätthet kan stanna inne en hel helg bara var tvungen att komma ut. Vi var inte ensamma, om jag säger så. På Björnön. Soligt, några enstaka minusgrader, vindstilla, kameran, mannen och jag. 

 

 

Rotade länge och väl i skrymslena efter mina husmorsfärdigheter, jag har ju nämligen inga sådana, men hittade tillräckligt många för att vilja baka cupcakes. Är det någon som bakar cupcakes nuförtiden? Det var ju så hypat ett tag där men nu vete sjutton, kanske. I alla fall. Det blev några stycken, rosa dagen till ära. Och om jag får säga det själv så är de jättejättegoda, och det får jag ju, detta forum är ju mitt att säga vad jag vill.

 

Det blir grannarna i huset som får ett pling på dörren och en cupcake i näven, vi kan ju inte äta alla själva, eller kan vi?

 

Jag var ner en sväng till det blåsiga och regniga Göteborg i veckan. Hann ta lite bilder innan mörkret inföll och jag blev upptagen med diverse festligheter. Jag var ner till Göteborg för att träffa nya kollegorna på en gemensam så kallad kickoff. Så himla trevligt, särskilt när en av dem är en av två som jag skrev min C-uppsats tillsammans med för över 15 år sedan. Vi bodde i samma hus dessutom här i Västerås när hon blev kär i en kille från Göteborg och flyttade dit. Nu har vi helt plötsligt samma arbetsgivare och jobbar med liknande arbetsuppgifter. Så himla roligt är det. Vi hade lite att ta igen om man säger så, lite trist antagligen för dem som satt vid samma bord som oss, men jag hoppas och tror de förlåter oss. 

 

En särdeles slö söndag behöver frisk luft. Alltså tog vi våra kameror, ja, våra kameror, och traskade ner på staden. Vi slank  in på Konsum och köpte baguette. Därefter stegade vi på och in bland änderna nere vid ån. Redan på håll när de såg oss komma vaggade de upp från vattenbrynet, totalt orädda, gapade stort, skränade, gav varandra tjuvnyp i sin iver att komma fram först, att bli sedd av de där långa tvåbenta som inte kan flyga. De visste vad som komma skulle, mat och fighten om den.

 

Så dags nu. 

Våra gäster anländer snart. En intim trerättersmiddag för fyra vänner står på menyn idag. Vid tolvslaget skålar vi för året som gått och för året framför oss. Heja 2016!

 

 

Ja se vad tiden den går. En titt i spegeln och man blir det varse, trots att man i sinnet inte är annat än evigt ung, talar spegelbilden annat, finstilt, men ändå.  Tydligast syns det på dom som nyss, ja verkligen nyss, inte var högre än att de nätt och jämt självmant kunde klättra upp i ens knä där man satt i soffan. Idag finns inte det på kartan (att sitta i mosters knä), igår ja, men inte idag. Håhå jaja....