Bjuder på lite bilder från Key West. Osammanhängande bilder från en verklighet lik en dröm.

 

Ett fuktigt och tropiskt varmt fjärilshus, kan det vara något? Ja det kan det.

 

Trots att utetemperaturen redan den var varm (ca 27 grader) så entrade jag förväntansfullt fjärilshuset. Jag har varit i sådan tidigare så jag visste vad jag gav mig in på. Men seriöst; jag trodde på allvar att jag skulle rinna bort därinne, likt inlandsisen som en gång för länge sedan smälte och höjde havsnivån gjorde jag också det. Det är jag tämligen säker på.

 

Jag gick där sakta med svettporerna på vid gavel och en stor blå fjäril på min högra axel. Den som genast jag kom in tog sikte på min gröna spräckliga och synnerligen blöta klänning. Den trivdes på min axel då den satt där hela tiden jag var därinne. Vad jag än gjorde.

 

Folk tjoade och tittade, och del människor, ja gubevars, siktade sin kamera mot mig och knäppte av. Där stod jag och gjorde desperata försök att avfyra ett leende mot deras kamera utan att grina alltför illa samtidigt som jag undrade hur en smältande inlandsis med en fjäril på axeln ser ut på bild.

 

  

 

Tyvärr har jag återigen varit här fel årstid. Det är mörkt när jag lämnar hotellet och mörkt när jag återvänder varför jag inte sett något av Trondheim nu heller och också släpat med mig kameran i onödan. 

Snart är jag hemma och i famn. 

Tadaa!!

 

Visst får man köpa julklapp till sig själv? Två månader i förväg? Glad är jag :)

 

Det är så höst nu, är det inte? Mörkret kryper snart in under huden, några millimeter för var dag. Men jag vill inte klaga, inte alls, bara konstatera. Sommaren, den fullkomligt underbara sommaren mättar mig ännu. Faktiskt. Hösten blir lättare på något sätt. Trots mörkret och regnandet.

 

November står för dörren och med den en sväng till Norge. Ska bli trevligt. Det är ingen nöjestripp förvisso men trevligt ändå. Jag brukar bli så trött efter ett sådant där intensivt besök hos mina kunder på jobbet, hur trevligt det än är men det är bara att gasa, tuta och köra, vips så är vi framme vid julen, jag kan redan höra hur den knastrar under fötterna.

 

Men. Vi är inte där än. Nä, just nu är det höst.

 

Nä dra på trissor! Redan!

 

Välkommen fredag!

 

Men oj vad snabbt det blir mörkare och mörkare nu tycker jag. Hinner knappt hem innan det sänker sig över oss. Och tiden! Den rusar! My god vart tar den vägen?

 

En lugn och fin söndag. Tog en promenad och försökte fånga de fantastiska färgerna som just nu färgar allas vår tillvaro.

 

När vi för någon vecka sedan letade efter fältet med guld, ja ni vet det där fältet med alla solrosor, då åkte vi förbi en ruin jag aldrig sett tidigare.  En blinkning med ögat och vi hade missat det. Men jag blinkande inte, inte just då i alla fall. Tänkte att dit ska jag åka någon gång, stanna till och kika lite närmare. Den ruinen blev idag min söndagsutflykt.

 

Det blåste ganska mycket när jag kom dit, men det var ändå en stilla plats. Solen sken och hösten visade sig från sin bästa sida. Jag funderade på vad de 800 år gamla stenarna som kyrkan är byggd av och som fortfarande bildade ett torn månne ha sett. Ofattbart lång tid har gått sedan kyrkan byggdes i början på 1200-talet.  Tänk om man ändå kunde förflytta sig i tid och rum, då skulle jag avlägga ett besök här; se, andas luften, känna dofter och höra ljuden från en tid så hissnande länge sedan.

 

 

Här ska jag spendera de närmaste två dagarna. Inte illa säger jag bara. På jobb visserligen men ändå, sämre kunde jag ha det. Karmansbo herrgård öppnar sig och jag steppar in med förväntan. Inte illa.

 

 

Det händer inte så mycket här nej, jag vet. Men jag lägger upp lite foton jag tog i helgen. Alltid något.

 

Hösten är här, är den inte? Jo, jag vet att september som nu nalkas med stormsteg kan vara varm och härlig men inte troligt efter denna heta sommar. Jag vet att vädret är oberäkneligt men ändå. Och vet ni att jag tycker inte att det gör något, att det regnar och temperaturen är sval. Jag är fortfarande mätt på hettan som varit, så det är skönt faktiskt, just nu, att det regnar. Jag ser fram emot tända ljus och myspys i min soffhörna med fötterna i mannens knä och hans varma händer som masserar skönt samtidigt som en bra film rullar på tv:n, en bra film att somna till.

 

 

Ja. Vad säger man? Det absolut vackraste vetestrået av alla. Alla kategorier.

 

Vi åkte iväg till en glasblåsare. Vi tyckte det lät lite roligt att få se en sådan i action och även testa på det själva, vi kanske skulle upptäcka en oanad talang? Önsketänkande? Ja jag vet. Nåja, det fick vi emellertid aldrig reda på då det när vi hittat parkeringen och tveksamt undrat om vi verkligen skulle gå dit när det enligt skylten låg 200 meter rakt in i skogen och att glasblåseriet, alltså själva blåsandet inte stället i sig, var not in action på grund av hettan.

 

Men Äsch, nu är vi ju ändå här så vi går dit. Sagt och gjort. Vi tittade på de fina vaserna, glasen och annat tjusigt som damen blåst av bland annat gamla glasflaskor. Fint det var det ju. Att hon hade talang det såg vi.

 

När vi till sist gick därifrån, tillbaka de 200 metrarna så grymtade det till i buskarna och ut klev Moddy. Så heter denna gotländska vietnamesiska hängbukssvin berättade glasblåsardamen när hon kom ut efter oss. Åtta år gammal och jättesnäll. Lullar runt på gården och äter äpplen, blir klappad och kliad. Moddy bor ute året runt. Hon har tidigare bott i centrala Stockholm, först i en enrummare och sedan i en större lägenhet. Måste säga att hon gör sig bättre på den gotländska landsbygden. Moddy såg ut att trivas finfint med livet. Lika smart som en hund enligt glasblåsardamen, - och tar gärna plats i soffan. Jo jag tackar jag.

 

Men nej, hon ska inte ätas. Moddy är ett sällskapsdjur.

 

 

Jäääärnvägar! säger jag bara, precis så som min stränga och respektingivande lärare Birger under mellanstadiet förgrymmat svor när någon (mestadels någon av killarna i klassen) hade haft hyss för sig. Ofta nådde hysset ända fram till Birgers öron och att då sitta där bakom klassbänken och veta om det var direkt förlamande, ja då var det  tyst och inombords skräckslaget bland eleverna i klassen, den känslan som bara ren och skär respekt ihop med rädsla kan framkalla, ni vet den känslan, så förlamande att allt annat runt omkring fördunklas i ens medvetande. Det kan jag lova, att Birger i kombination med hans jäääärnvägar! inte bådade gott.

 

Så apropå järnvägar, emedan en annan sorts, nämligen den lekfulla. Vi hittade till en museijärnväg på vilken man kunde få åka gammalt ånglok. Den kördes inte varje dag och vi lyckades pricka in en sådan dag. Men när vi ändå var där så passade vi på att ta en tur på spåren ändå. Sträckan på ca 3 kilometer var också förvånansvärt "hårt" trafikerad, vi fick ju till ett möte, där och just då. Sannolikheten för det?

 

I vilket fall var det mysigt, romantiskt och skönt med lite vind i håret. Mannen fick sin dagliga dos motion också. Och jag fick min dagliga dos med kameran. Vi skrattade gott där vi gled fram på spåret. Så himla charmigt på något sätt, detta med en tant och en farbror på en dressin på järnvägspår genom ett gotländskt landskap, fast i modern tappning så att säga. Om jag får tycka, så är det charmigt.