Klockan har slagit sena timmen och det är nu vi ska kolla på den nyaste skräckisen i vår videobutik, den butik som vi så smidigt rattar med fjärrkontrollen.
Mannen prasslar ute i köket, jag hör ljudet av en Alladin ask, den röda sorten. Ljusen är tända och soffan varm och inbjudande. Kuddar att gömma sig bakom finns inom en armlängds avstånd. Men framför allt - en varm hand att hålla i och en trygg axel att luta sig mot. Det är allt som behövs.
Idag hade vi tänkt att vi skulle gå på någon julmarknad. Kika runt lite, känna julatmosfären. Men först en fika på Strömsholms slott.
Ju mer vi närmade oss slottet desto snabbare gick vindrutetorkarna. Regnet öste ner och fiket var stängt.
Vi vände och for till Slakteriet, Västerås nya saluhall. Saluhallen där vi var tilsammans med 4998 andra människor när de öppnade för två veckor sedan. Idag visade det sig vara överraskande mycket folk där, inte lika packat som sist men ändå väldigt mycket folk.
Vi tog en fika, handlade grönsaker och fransyska. Medan mannen kollade in saluhallens örtbestånd, vilken inte existerade, köpte jag de vackraste av lilarosa rosor. Hann tyvärr inte fota dem innan det totala mörkret sänkte sig över oss idag men imorgon får jag en ny chans.
Nu ligger vi stinna i soffan och njuter av en lugn och stilla helg.
Ja inte har jag sett mycket av Trondheim, norges tredje största stad med ca 180 000 invånare. Det är lika mörkt här som hemma. Regnet öser ner, slaskigt och plaskigt och ett antal +grader ute. Från morgon till kväll sitter jag i ett konferansrum med ett antal andra människor och anstränger mig hårt att försöka förstå vad de säger utan att behöva säga va!? hela tiden och ha ett icke frågande uttryck i ansiktet. Det går bättre och bättre, konstigt nog vänjer man sig vid sättet de pratar här. Igår lärde jag mig att talle tre inte betyder tre tallar utan talet 3.
Min chef har varit här flera gånger förut och kommit så långt att han till och med kan skriva på norska. Inte flytande såklart men ändå. Inte illa alls. Jag är imponerad. Han säger aldrig va? utan skrattar gott åt deras skämt. Dit har jag en bit kvar om jag säger så.
Hotellet bjuder på våfflor mellan kl.15.00-18.00 och smörgås och sallad mellan kl.18.00-21.00. Salladen var jättegod fick jag erfara igårkväll och nu ska jag ner och provsmaka den igen. Jag är mäkta hungrig då de äter bara smörgås till lunch här. På fredagar får de lagad mat i lunchmatsalen men då har jag farit hjem som de sier her.
Idag har vi faktiskt julpyntat. Mycket mycket sparsamt men ändå. Det finaste julpynt vi har är ljusstaken i vardagsrumsfönstret, den som åker tillbaka till förrådet sist av allt julpynt, ofta lååångt senare än det andra. Det är ju det finaste av allt med detta mörker som råder i vårt land under vintertid, de fina ljusen som lyser överallt. Därför drar vi gärna ut på ljusstaken så länge som möjligt. Vi har också en stor och tjusig julstjärna i sovrumsfönstret men förutom det så är det inte mycket mer än tre tomtar som sitter på fönsterbrädorna. Det är allt. Vi brukar ha en julgardin i vardagsrummet men i år hoppade vi över den. Balkongen får sig också en ljusslinga eller två. Det är fint. Verkligen.
Detta är första helgen på länge, känns som nästan på hela hösten som vi har en obokad helg. Så himla skönt faktiskt. Även om vi gjort roliga och trevliga saker de övriga helgerna så är det skönt att bara ta det lugnt också. Göra ingenting. Det är jag ganska bra på, att göra ingenting.
Men en sak har vi att göra idag, det har vi faktiskt. Vi ska på tomtebytardag hos ett par vänner. Vi tar med oss en tomte (av våra tre hahaa) som vi lämnar där och tar med oss en annan hem. Vi ska prata lite, värma oss med glögg och äta pepparkakor så vi blir riktigt snälla.
Jag lovade mina kontorskamrater att bjuda på glögg och pepparkaka till fikat idag. Så igår satte jag igång att baka saffransbutterkaka eller vad det nu kan heta. Vanlig bulldeg men istället för att lägga bullarna i bakformar la jag dem i sockerkaksformar, två stycken. Den ena smaksatte jag med, förutom saffran, vanilj och den andra med mandelmassa. De såg jättefina och goda ut när jag spanade förväntansfullt in i ugnen.
Helt plötsligt tjöt brandvarnaren. Mannen kom springande och viftade upp mot taket där brandvarnaren sitter (en av dem) varvid det höga tjutandet tystnade. Det gick 5 minuter och så började det igen. Högt. Skärande. Mannen kastade sig fram igen, viftade och det blev tyst. Ett tag. "Säg till när du bakat klart, jag har kopplat ur brandvarnaren". Hahaaa...
Nåja, de blev fina och jag väljer att tro på mina kontorskamrater som förnöjsamt mumsade i sig tillsammans med pepparkakor, tre sorters mögelostar, Lindor-choklad, kanderade valnötter, mandel, russin, klyftade päron och två sorters glögg.
Mannen hämtade mig sedan från jobbet och när vi öppnar dörren hemma kommer samtidigt våra grannar hem, de som bor vägg i vägg med oss.
"Kände ni att det luktade gott och bakat igår?" sa jag med ett leende. "Vi hörde!...."
Har varit på en resa till Edsbyn. En resa som tar ca 3 timmar att bila, förutsatt att man inte stannar någonstans för att äta en grillkorv med mos på stående fot, utan ketchup, eller en drive-thru-burgare på första bästa ställe bara för att - då tar det 3 timmar. När jag åkte dit var det kväll och kolsvart ute. Sträckan som kallas Bergslagsdiagonalen är rak och bred men ack så enslig, knappt någon bebyggelse och nästintill ingen trafik alls, det tänker jag på varje gång jag åker den, att på den sträckan vill jag inte under några omständigheter bli stående. På radion hade jag rattat in Vinyl 107 som spelade gamla hits från 3 decennier (60, 70 och 80-talet). Jag kände igen alla låtar och jag sjöng (nåja) högt för mig själv hela vägen, och guuuu så bra låtar och oj vad mycket skön musik jag glömt insåg jag. Tackar ödmjukast för påminnelsen Vinyl 107.
Temperaturen hade sjunkit från 0 till -8 när jag kom fram. Om det var snöigt där? Nope, det var det inte. Men när jag lämnade Edsbyn för att åka hem dagen efter så var det ännu ljust ute. Då såg jag. Då såg jag att hela landskapet var täckt i ett ganska tjockt lager frost. Så himla fint.
Ja här går det i snigelfart denna lördag. Det är ju sååå grått ute, mörkt och allmänt trist. Jag vill mest bara krypa ner i min soffhörna, dra täcket över mig och invänta vintern. Tog ändock en promenad ner till Mälaren. Hade med mig kameran och försökte se förbi allt det gråa, bruna och kala.
Det är mörkt när jag åker till jobbet, det är mörkt när jag kommer hem. Inga foton blir tagna, har till och med lämnat kameran hemma vid ett flertal tillfällen då jag vanligtvis a l d r i g skulle lämna den hemma. Jag är just nu i någon sorts fotodvala. Håll ut (säger jag mest till mig själv). Det blir ljusare snart igen. Strax före jul vänder det och där är vi ju snart! I brist på annat rotade jag fram detta foto - från New York (var annars?)
I helgen s k a jag bruka min kamera. Jag lovar (säger jag mest till mig själv)...
Jag kan tänka mig att ni undrar över scenen där ungdomarna blir intervjuade? Det skulle jag göra. Vad är det som händer där tro? Lugn, det ska jag berätta.
Vi var och åt lunch (en myyycket god sådan) på Museum of Modern Art (MoMA). Efter lunchen traskar vi ut och det är när vi svänger upp glasdörren ut mot gatan som de står där; en mikrofon och en filmkamera från Channel 4. De haffar dotter min då hon går först. Can we ask you a question? hör jag kvinnan säga innan jag snabbt duckar undan åt sidan, mig ska de tamejtusan inte fråga om något än mindre filma. Men hon (dotter min) stannar till och det gör sonen också. De börjar prata emedan jag inte hör vad de säger, mest kanske för jag är upptagen med att ta kort på dem, självklart måste detta förevigas. Jag knäpper några med min kamera och sedan med min mobil under tiden de pratar (en minut eller två eller tre) och sedan vänder sig ungdomarna mot mig och vi går iväg. Jag undrade ivrigt vad de frågade om? Jo restaurangen ska börja göda kycklingar med restaurangrester, detta för att kycklingköttet ska smaka bättre eller mer när det sedan serveras på just det stället där vi nyss åt. Och frågan var helt enkelt vad de tycker om det, bra eller dåligt? Inte helt lätt att svara på sådär på rak arm men båda två svarade något i alla fall. Diplomatiskt varken för eller emot, mest för tror jag.
Om det sändes på TV? Det vet vi inte, kanske, kanske inte.
När jag kollar på fotona kan jag knappt fatta att jag varit där. Att jag gått på dessa gator (visserligen med gruvliga skavsår men ändå), tittat uppåt för att få se himlen mellan de höga skyskraporna, känt stadens puls runt omkring mig och andats luften som vibrerar av mångfald och möjligheter. Så himla bra minnen. Ler inombords när jag tänker på vår vecka där.
Jag fick ju av mina ungdomar en överraskning som heter duga när vi var i New York. Jag anade ingenting men jag visste att vi skulle göra något men inte vad, fick heller inget veta förrän dagen det var dags.
Dags blev det och vi promenerade utmed Hudsonflodens kajkant strax bortanför Brooklyn Bridge. De ville gärna att jag skulle gissa och jag försökte; en lektion i Qigong (vilka vi såg många utöva på gatorna)? En guidning av något slag? Nej jag hade verkligen ingen aning. Av allt som man kan gör här så vad är det just vi tre ska göra idag? Gissningarna duggade inte tätt om jag säger så. Ungdomarna ville hjälpa mig lite på traven och viftade med armarna brett ut mot vattnet och sa att det finns ledtrådar där. Hm? Jag tittade och såg bara skyskrapor, broar, vatten. Kanske en båttur av något slag? Bara det inte blir bungyjump mumlade jag och såg hur de bytte blickar. Nej, det är det inte men det är fågel. Jag lyfter blicken och ser en eller om inte till och med två helikoptrar i luften. Ska vi åka helikopter? Ja det ska vi!
Och helikopter åkte vi. Fantastiskt roligt och inte ett dugg rädd var jag, inte det minsta. Dotter satt fram med piloten, jag och sonen satt strax bakom tillsammans med ett tyskt par. Femton minuter var vi i luften och såg New York från ovan. Piloten pekade och berättade vad som var vad. Vi lyssnade och tittade andäktigt. Vi tog kort, log och pekade ibland när vi såg något vi kände igen, som frihetsgudinnan till exempel, så inte någon skulle missa.
En av resans höjdpunkter - i alla dess bemärkelser.
Ny vecka, ny måndag. Undrar om Peter på kontoret säger äntligen måndag! idag? Han sa nämligen redan fredag! när vi sågs på förmiddagsfikat i fredags. Ja det kan man verkligen undra.
Är ute och "flänger" igen. I Europa och faktiskt inte alls så långt hemifrån, bara en och en halv timmas flygresa.
Berlin.
Har aldrig varit här förut. Konstigt kan jag tycka nu. Har trots den korta tiden här ändå sett en del. Och en del saker sparar jag till en annan gång. Berlin finns kvar, lika nära nästa gång.
